Idag har vi spenderat eftermiddagen på café Katarina, ett mysigt ställe med hemkänsla fast det är beläget mitt inne i storstaden. Efter att vi alla inhandlat en kopp kaffe och valt ut en smörgås från caféts sortiment, rörde vi oss ut mot baksidan på huset för att hitta ett lämpligt bord på uteserveringen. Vädret visade sig idag från sin bästa sida med värme och strålande sol, så uteserveringen var full och parken utanför lika så. Efter att vi alla avslutat dagens fika så började vi diskutera bloggen. Varför har vi tagit beslutet att starta denna blogg? Vad hoppas vi kunna genomföra? Ganska snabbt inser vi att det är frågor med fler än ett svar. Först och främst vill vi dela med oss av vår vardag. Vi vill skriva om de svårigheter som dyker upp och hur vi väljer att handskas med det. En av oss berättar att innan skadan så visste han ingenting om begrepp som afasi men nu när han lever med det så inser han vikten av att informera andra om ämnet, så vi slipper känna oss utanför eller dumma då det tar längre tid att få fram orden. Han beskriver afasi som att lära sig att tala ett nytt språk. Även om du lär dig alla ord så kan det vara svårt att föra en konversation då språk handlar till står del om tajming. Om du till exempel vill berätta en rolig historia och du har fel tajming så blir skämtet inte roligt. Om personerna då runt omkring dig inte vet varför du har dålig tajming så kan du känna dig ganska korkad. Vi vill informera personerna som läser vår blogg om varför vi ibland har dålig tajming!
Vi vill också inspirera och motivera andra som går igenom liknande svårigheter som vi själva går igenom. När du genomgår din rehabilitering och du känner att du vill kräkas för att du är så less, eller när du ber Gud om styrka för att du återigen glömt två viktiga ingredienser i din middag så vill vi påminna om att det finns andra som upplevt precis samma frustration. Förhoppningsvis kan vi också komma med några tips om hur du håller motivationen uppe och hur du kan göra vardagliga saker lite enklare.
Slutligen hoppas vi kunna vara med och utveckla det system vi har idag. Vi vill påminna om den fantastiska resurs som finns bland hjärnskadade. All den kunskapen och innovation som finns hos de personer som genomgått resan med rehabilitering efter en olycka eller skada. Om utvecklingen ska fortsätta gå framåt så bör de personer som faktiskt vet hur det är att ta sig genom ett sjukdomsstadie och leva med en funktionsnedsättning inkluderas mer i processen. Vi måste alla samarbeta för att kunna hjälpa de personer som behöver det, när dem behöver det som mest.