Vem är jag och hur går jag vidare efter en förvärvad hjärnskada? Alla gör vi vår egen resa utifrån våra förutsättningar och livssituation, men vi har också mycket att lära av varandra. I det här avsnittet är det personer som lever med förvärvad hjärnskada som delar med sig av lärdomar och tips. Relationer, sorg, mat, rehabilitering, sysselsättning och hjärntrötthet är några exempel på ämnen.
I denna film får vi träffa Effat, Christer, Micke och Åsa som alla lever med en förvärvad hjärnskada. Vi får ta del av deras erfarenheter samt olika strategier de använder för att må bra i det långa loppet.
Klicka på videon ovan för att starta filmen. För att se den igen, klicka på ikonen nere till vänster efter att den har spelat klart.
Varje hjärna, varje skada och rehabilitering, är unik. Ålder, fysiska förutsättningar och familjesituation varierar också. Men det finns också många gemensamma nämnare. I avsnittet Må bra är det personer som lever med förvärvad hjärnskada som är experterna, uppbackade av vårdprofession och fakta där det behövs.
Man behöver hitta knep och strategier för att få allting att tuffa på i vardagen. Här bidrar Micke, Mathilda, Anneli, Christer, Effat, Åsa och Fernanda med flera med inspiration och erfarenhet. De delar frikostigt med sig av sina utmaningar i frågor som bland annat rör den nya livssituationen, träning, hjärntrötthet, mat, relationer och jobb, men också kring framtidsdrömmar.
Erfarenheterna och berättelserna i det här avsnittet baseras bland annat på fem inspirerande och uppskattade samtalsträffar i Afasiföreningens lokaler under 2024.
Vi har samlat erfarenheterna under olika rubriker:
- Vänner, kärlek och familj
- Mat och motion
- Vardag och sysselsättning
- Rehabilitering
- Sömn och återhämtning
- Stress, nedstämdhet och sorg
- Leva med hjärntrötthet
Personerna som berättar på denna sektion:
- Micke fick en traumatisk hjärnskada vid en skidolyckan när han var 13 år.
- Åsa fick en stroke när hon var på mammaträning när hennes dotter var 6 månader.
-
Mathilda fick en stroke när hon var 26 år, bodde i Australien och var i en affär och provade kläder.
-
Christer fick en traumatisk hjärnskada med fyra hjärnblödningar efter en motorcrossolycka när han var 23 år.
-
Effat var 42 år när hon fick en stroke på väg hem från jobbet.
- Fernanda var 33 år när hon fick en stroke i sitt hem.
- Anneli fick en stroke 2003 då hon var 32 år och väntade sitt andra barn.
Man lär sig så småningom att leva med den nya situationen. Inte som acceptans, att acceptera gör man aldrig, utan man konstaterar att nu är det så här och accepterar sig själv i hur det har blivit. Så på något sätt börjar man där och går vidare.
Det är 15 år sedan jag fick en stroke och jag har uppnått en hel del sen dess. Inte minst lärt mig prata på de tre språk som jag kunde innan stroken – svenska, spanska och engelska. Jag kan köra bil igen, vilket jag inte trodde var möjligt, och det ger mig frihet.
Micke har sedan skidolyckan jobbat mycket med sig själv både kognitivt och fysiskt. Med stöd av sin envishet, familj och vänner, rehabteam och kbt-terapi har han kommit långt. Han har bland annat lärt sig att hantera stress bättre. Hans råd till andra som drabbas är att ta det lugnt och lyssna på vad kroppen säger.
– Man kan inte göra saker i snabbare takt än vad kroppen vill för då blir allt bara fel. Många vill se resultat innan de knappt börjat sin rehabilitering. Men du måste gå igenom alla steg och få en acceptans för de svårigheter du har innan du kommer dit.
– Tidigare var jag en speedman nu är jag Skalman, brukar jag säga. Jag kan gå med käpp och kör bil och elmoppe. Men det är krångligare att ta sig fram, allt tar så otroligt lång tid. Om jag ska gå 100 meter från bilen till kontoret så tar det mig tio minuter, en kvart.
Christer har fortfarande problem med talet, framförallt att det går långsamt. Ibland kommer han bara ihåg första bokstaven i ett ord. Men hela ordet brukar komma efter tag om han slappnar av.
– Nu har jag familj och det är väldigt roligt. Jag gillar fortfarande motorcross och har köpt en fyrhjuling, en motorcykel med fyra hjul. En annan sak som är viktig i mitt liv är att jag har hållit på med handikappjudo i nästan 20 år och har brunt bälte. Judo är verkligen en jättebra träning som passar alla! Jag har tidigare ridit också, det är bra för balansen och så håller jag på med boccia.
Anneli kallar sig nu ”professionell strokesurvivor”.
– När vi stannar upp och när vi får tid att lyssna inåt, då hittar man en väg. Det kanske låter lite flummigt, men så var det för mig. Jag har jobbat mycket med acceptans och att se saker för hur de är.
Det tog många år innan hon kom till insikt och accepterade att livet inte blev som innan stroken. Läkarna trodde inte Anneli skulle kunna gå igen efter stroken. Men de hade fel.
– När jag satt där i rullstolen så ville jag springa, som Forest Gump. Jag hade aldrig joggat tidigare. Tack vare min utbildning till beteendevetare kände jag till tankens kraft. Så jag visualiserade mig själv springande i framtiden.
Åtta månader efter stroken sprang Anneli Tjejmilen.
– Flera år senare träffade jag en läkare som berättade att löpning är den absolut bästa rehabträningen efter en stroke.
