De fysiska och kognitiva funktionsnedsättningar som kan uppstå efter en förvärvad hjärnskada kan påverka möjligheten att gå tillbaka till det arbete eller sysselsättning du hade innan skadan. Ibland räcker det med anpassningar av arbetet, eller så behöver man byta till annat arbete eller sysselsättning. För vissa går det inte att arbeta alls.
I den här filmen får vi träffa Lena Boström som fick en hjärnblödning år 2001. Med stöd från MISA kunde hon börja arbetsträna på Bagarmossens bibliotek.
Våra kamratstödjare vet alla att det kan vara svårt att hitta rätt när det gäller sysselsättning men rådet är att inte ge upp, utan testa och pröva sig fram.
Stroken har förändrat mina prioriteringar. Tidigare arbetade jag hundra procent, samtidigt som jag pluggade femtio procent och hade barn och skötte hushållet. Men det är inte värt det att leva så, du måste se till dig själv, ha ett liv där du mår bra.
Varje måndag går jag igenom med en kollega hur veckan ser ut framåt. Och detsamma gör jag med min sambo. Då säger han ibland att det där kommer du inte att orka med. Det är så lätt att tro att man orkar med än vad man gör, så det gäller att ta hjälp av andra och lyssna.
Det är 15 år sedan jag fick en stroke och jag har uppnått en hel del sen dess. Inte minst lärt mig prata på de tre språk som jag kunde innan stroken – svenska, spanska och engelska. Jag kan köra bil igen, vilket jag inte trodde var möjligt, och det ger mig frihet.
Jag har alltid kört på. Tills jag inte orkar mer. När jag kom till Hjärnkraft (en av aktörerna i Hjärna Tillsammans) så mötte jag andra i samma situation. Av dem lärde jag mig att anpassa min vardag och hur jag lever för att kunna bibehålla energin. Sen har det blivit det normala, något jag gör utan att tänka. I dag vet jag mina begränsningar och hur mycket jag orkar. Jag är ingen evighetsmaskin, nu vet jag det.
Att ta emot hjälp
Att behöva ta hjälp av andra eller använda hjälpmedel för att klara av vardagen kan ibland kännas motigt.
Jag känner att folk som tycker att man inte ska använda hjälpmedel, man ska bara träna själv och bli bättre. Men jag håller inte med. Du behöver hjälpmedel för att inte skada dig när du tränar till exempel. Det enda jag har vägrat är en elrullstol som jag skulle ha fått efter ett år. Men så sjuk var jag inte. Men så fick jag en slags rullator som går på el och den accepterade jag.
Jag behövde få hjälp hela tiden i början. Tills jag hamnade i en rullstol som jag kunde köra själv. Då kände jag mig mycket mer fri att göra saker på egen hand. Men jag var bestämd från början att den här sjukdomen ska inte få hindra mig i livet. Och sen successivt blev det bättre och bättre när jag kunde gå med käpp och sen utan käpp.
Hitta sysselsättning
Även om det känns tufft, inte minst i början, så finns det ofta hopp om ett bra liv med arbete eller annan sysselsättning. I många fall kan det vara svårt att gå tillbaka till det man gjort innan. Man kan behöva stöd och prova sig fram till en sysselsättning som fungerar och känns givande. Våra kamratstödjare är överens om att det är viktigt med rimliga mål och att våga drömma.
Jag var gymnasielärare tidigare men jag insåg att det inte fungerar för mig nu. Det var en barndomsdröm att bli lärare. Jag älskade det och saknar det jättemycket. Men jag skulle inte vara en lika bra lärare nu som jag var då. Så det vill jag inte arbeta med igen.
I dag arbetstränar jag på en strokeförening i Stockholm. När arbetsträningen tar slut är målet att bli anställd genom ett lönebidrag. Det som är svårast är att anpassa uppgifterna och inte att ta på sig för mycket. Sen är det svårt när det är mycket människor på jobbet, många som pratar samtidigt, det blir jag jättetrött av. Så det gäller att planera dagarna ordentligt.
Jag har en egen firma som snickare, montör och hemmafixare. Jag startade eget när jag tröttnade på att vara anställd. Det passar mig som är driven och målmedveten. När jag fått för mig något så ska jag också genomföra det, nästan till vilket pris som helst. Mitt motto efter olyckan har varit att jag kan göra exakt vad jag vill, men det tar bara lite längre tid för mig än andra. Samtidigt måste jag tänka på att se till att ha energi till allt jag vill göra.
Efter gymnasiet åkte jag till Australien och pluggade kommunikation och annat på universitetet. Och efter det så fick jag jobb som grafisk designer. Jag var väldigt målmedveten hela tiden. Men efter stroken så kunde jag inte längre göra det jag ville. Då provade jag på lite olika jobb tills dess jag kom till Afasiföreningen. Där började jag som cirkelledare, och insåg att det jag vill göra resten av mitt liv är att hjälpa andra att bli bättre efter sin skada.
Innan stroken arbetade jag som kock och innan dess som projektledare och regissör bland annat. Jobbet jag har nu är på en livsmedelsaffär där jag arbetstränar och mest öppnar kartonger. Så det är inget jobb jag vill göra. Men det är svårt att ta sig vidare. Nu drömmer jag om att öppna ett café eller en restaurang.