Livet efter en förvärvad hjärnskada kan innebära nya och i vissa fall stora utmaningar. Förändringar som det kan ta tid att vänja sig vid. Rehabiliteringen blir en del av vardagen, kanske för resten av livet.
Vi börjar med en av Åsas insikter från sin rehabiliteringsresa, som kan vara värdefull att ha med sig: ”Man ska veta, säger hon, att i början så kan det gå fort, du kanske lär dig gå och prata mer, duscha och att äta själv. Men sen planar det av och du märker inte av förbättringarna lika mycket. Så det gäller att inse det och ändå fortsätta träna för att bli bättre, jobba på och bli starkare”. Åsa konstaterar också att rehabträning utanför hemmet är viktigt inte bara för kroppen utan också för det sociala. Att träffa folk och andra som är i samma situation.
Jag kom igång med rehabträning på sjukhuset och jag kämpade jättehårt det första halvåret. Läkaren sa att jag varken skulle kunna gå eller prata. Men de hade fel. Det är viktigt att ha delmål och att dokumentera sina framsteg, och sen träna för att underhålla de förmågor som faktiskt kommer tillbaka. Jag hittade en lapp som en fysioterapeut hade skrivit på sjukhuset. Där stod det att jag kunde stå upprätt i trettio sekunder. Nu kan jag gå. Då blev det tydligare.
Samma för mig. Läkaren sa att jag varken skulle kunna prata eller röra mitt ben. Två år senare träffade jag henne igen. Då sa jag åt henne: nu kan jag prata! När jag var på sjukhuset använde jag rullstol. När jag kom hem hade jag först rullstol och sen käpp. Men jag sa till mig själv att träna och träna och träna. Nu kan jag gå nästan som vanligt. Mitt motto och min drivkraft är orden JAG VILL!
Jag promenerar varje dag, och cyklar på balkongen. Men förut så simmade jag flera dagar i veckan och gick på gym. Jag vill orka. Men det är ju klart att man inte alltid orkar med allting.
Man rehabtränar ju hemma i vardagen hela tiden. Om man lagar mat och när man går på toaletten så tränar man. All rörelse är rehabträning. Jag tycker det är synd att när man rehabtränar på gym via landstingets öppenvård (?) så bestämmer de att man ska ta en paus. Då blir jag ju sämre. Det tycker jag inte att är okej.
Jag var bara tretton år men fick lika mycket smärtstillande som en vuxen man. Därför gick jag som i en dimma en mycket lång period. När jag slapp det så småningom så gick allt mycket bättre. Sen dess har jag varit säker på att jag ska komma tillbaka. Läkarna trodde att jag alltid skulle behöva rullstol, inte att jag skulle komma tillbaka så fort som jag gjorde. Så det var mycket förvånande för dem att jag återhämtade mig så bra.
Jag var på intensiven i en månad och sedan på rehabiliteringssjukhus i Melbourne, Australien. Då fick jag sova i ett eget rum och började träna från klockan 9-16 varje dag. Det var intensivt, men det var jättebra för mig. Sen i öppenvården hemma i Sverige på Danderyd fick jag bara rehab tre dagar i veckan. Jag sa till dem att i Australien var det fem dagar i veckan. Varför kan jag inte få det här? Efter mycket om och men fick jag fyra dagar med träning, men det var jobbigt att förmedla att jag behövde träna mer.
Jag har fått en träningshandske av en fysioterapeut som jag kan sätta fast i maskinen och använda vid träning för att även den förlamade handen/armen ska kunna vara med. Jag upptäckte att såna handskar fanns genom ett tips från en kompis.