De fysiska konsekvenserna efter en hjärnskada varierar mycket mellan olika personer. Gemensamt är att träning ger resultat. Men det gäller att inte ha för bråttom. Det tar tid och alla har olika mål och förutsättningar, säger Monica Hellron, fysioterapeut på Hälsa och Rehab Furuhöjden.
Vad menas med fysisk påverkan efter en hjärnskada? Jo det är svårigheter med aktiviteter som kräver rörelse, till skillnad mot kognitiv påverkan som mer rör vårt tänkande, förklarar Monica Hellron. Hon är fysioterapeut med lång och bred erfarenhet inom området neurologi och hjärnskaderehabilitering. Monica arbetar som specialist inom neurologi på Hälsa och Rehab Furuhöjden i Täby utanför Stockholm.
– Vi har neurologisk dagrehab för personer som bor hemma men kommer hit och tränar. Vi har också specialistavtal inom neurologi, där patienterna kommer och tränar 2-3 gånger i veckan. Inom detta avtal bedriver vi även CI-terapi (se nedan). Rehabiliteringen handlar inte bara om att träna i gymsalen, utan också om att ta med patienterna ut i naturen och promenera, prova att cykla och att simma. Vi försöker hitta deras intressen för att se om vi kan locka fram rörelser och fysisk aktivitet.
Monica konstaterar att det är väldigt individuellt vilka fysiska konsekvenser man får och hur kvarstående de blir efter till exempel en stroke. Många får halvsidesförlamning. Olika koordinationsproblem och balanssvårigheter är också vanliga. Man kan också få ögonrörelserubbningar, se dubbelt eller att halva synfältet försvinner. Vissa får även förändrad hörsel och känsel.
En annan fysisk påverkan är svårigheter att formulera ord. Då är det munnens rörelser som är påverkade och det kallas dysartri.
– Neurologi har många svåra ord. Dysartri är det fysiska som handlar om att inte kunna forma munnen, medan afasi handlar om att inte hitta eller förstå orden, säger Monica.
Spasticitet, det man i vården kallar tonusrubbningar, är också en vanlig konsekvens.
– Det är en ofrivillig muskeltonusförhöjning som gör att armen böjs och benet sträcks till exempel. Det är ofta jobbigt för den som drabbas, träning kan göra det bättre men det kan också kvarstå. Idag används botox tillsammans med träning mot spasticitet.
Viktigt med realistiska mål
Hur omfattande en hjärnskada blir beror på ett antal individuella faktorer. Var i hjärnan man får sin skada är grundläggande. Olika delar av hjärnan har hand om olika funktioner i kroppen. Omfattningen beror också på hur stor själva skadan är. Andra sjukdomar och funktionsnedsättningar samt ålder kan också påverka.
– Att komma i gång tidigt i rehabiliteringen är viktigt. Det är också jätteviktigt att inte sluta vara fysiskt aktiv och bli sittande när man kommer hem från sjukhuset, då tappar man direkt allt man har lärt sig och det går tyvärr ganska fort.
”Jag vill bli som förut, innan skadan”, säger de flesta patienter Monica träffar. Men när hon börjar nysta lite så är målet ofta att kunna gå igen, eller att kunna använda sin arm eller hand, för det blir så påtagligt att det är svårigheter som ställer till det i det dagliga livet.
För att få personen att bli engagerad och motiverad behöver man hitta tydliga och realistiska mål och delmål tillsammans, poängterar Monica. Och involvera närstående i processen.
– Vi tittar bland annat på aktivitet och delaktighet. En aktivitet kan vara att kunna gå, att klä på sig eller laga mat igen. Allt detta fysiska som ingår i våra liv och vår vardag. Delaktighet kan handla om att vara med på jobbet eller gå på bio. Det viktigaste är att våga prata om de här sakerna, vad det är man skulle vilja klara av.
Inte jämföra sig med andra
Alla har olika förutsättningar och det innebär att det också går olika fort att nå förbättringar.
– Vi pratar mycket om att inte jämföra sig med andra i gymsalen. Att man i stället fokuserar på den egna situationen, hur var det för en månad sedan, hur är det nu? Lyfta fram positiva saker som har hänt.
Under träningsmomenten blir det ofta tydligt för Monica hur en person har varit innan hjärnskadan. Och hur det fysiska går hand i hand med det mentala och kognitiva.
– En person som har haft många järn i elden och presterat mycket, gör ju det igen i träningen. Men det fungerar inte alltid och leder till massor av frustration. Även kognitiva svårigheter påverkar hur vi kan träna fysiskt. Jag vill kanske att patienterna ska öva hemma på något, men det kan försvåras av att de har dåligt minne och glömmer sitt träningsschema, eller att de har svårt med initiativförmågan. Många upplever också hjärntrötthet vilket påverkar vardagen och träningen. Det är en trötthet som inte går att vila sig ifrån. Idag vet man att fysisk aktivitet/träning kan hjälpa en del.
Intensivterapi stärker det svaga
Monica arbetar mycket med CI-terapi, en slags intensivterapi med icke-kompensatorisk träning för den försvagade kroppsdelen (se faktaruta). Patienterna tränar antingen arm/hand eller gång/balans. De får individuella övningar som de tränar på fem dagar i veckan, tre timmar om dagen i fem veckor. Det man vill åstadkomma är att hjärnan ska söka nya vägar och strategier, och då får det inte vara för lätt.
– Hjärnan lär sig att inte använda den svaga sidan om vi inte använder den. Men när man börjar tvinga hjärnan att använda den sidan, så händer det saker. Övningarna pressar personen till att jobba med den svaga sidan. Så om man är svag i vänster hand tränar man den och kan sätta på en handske på högra handen eller så ber man patienten att inte använda den. Det ska vara utmanande, och hela tiden ligga på gränsen till att man inte klarar det.
Att få arbeta med hela människan, patienter i alla åldrar och deras familjer var det som lockade Monica att jobba med neurologi och hjärnskaderehabilitering. I början av 2019 fick hon själv en stroke, det visade sig vara en medfödd kärlmissbildning som brast. Hon hade stor nytta av sina jobberfarenheter i sin egen rehab.
– Jag fick dock ingen fysisk påverkan, bara lite på balansen. Det var främst det kognitiva som påverkades. Så nu när patienterna pratar om hjärntrötthet och hur mycket de orkar i sin vardag kan jag relatera till det på ett annat sätt. Och speciellt för de patienter som går tillbaka till arbete har jag märkt att det är värdefullt för dem att veta att jag varit i samma sits. Jag kan också av egen erfarenhet förmedla vikten av att inte ha inte för bråttom.
Text Susanne Rosén
CI-terapi står för ”Constraint-Induced Movement Therapy”. Det är en icke-kompensatorisk högintensiv träning som har visat sig ge goda behandlingsresultat vid halvsidig skada efter stroke eller annan hjärnskada. CI rekommenderas också i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård av stroke. Patienterna tränar endast den försvagade kroppsdelen. Så om man är svag i vänster hand tränar man den och kan till exempel sätta på en handske på högra sidan för att inte frestas att använda den starka handen.
Träningen syftar till att komma åt beteendet ”learned nonuse” av den skadade sidan. Det betyder kortfattat att när den svaga sidan inte används efter en stroke så lär sig hjärnan att den inte behövs/inte är att lita på, vilket kan leda till att muskler förtvinar och förlust av motorisk och sensorisk funktion. I CI-terapi arbetar man antingen med arm/hand eller gång/balans. Det är viktigt att ha hög svårighetsgrad och utmaning i övningarna för att tvinga hjärnan att börja använda den svaga sidan igen.
Mer ingående beskrivning hittar du bland annat på Furuhöjdens hemsida