– Tänk på handen från början i rehabiliteringen. Det säger arbetsterapeuten Marie Carlsson och fysioterapeuten och neurospecialisten Ulrika Björkman på Neurologiska Rehabiliteringskliniken, Stora Sköndal.
Efter till exempel en stroke kanske du har fått nedsatt rörelseförmåga i den hand som du brukar använda. Och då ställer Marie Carlsson och Ulrika Björkman frågan: Vad vill du kunna göra med handen igen?
Svaret blir till en kompass i rehabiliteringen här. Och svaren växlar mycket, beroende på vad man inte längre kan och vad man längtar efter. För en del handlar det om att kunna äta själv och skriva sin namnteckning. För andra kan det röra sig om helt andra saker.
– Någon kanske vill kunna spela elbas igen eller ta hand om sina växter, säger Ulrika Björkman, då är det det som vi riktar in oss på som ett konkret mål i rehabiliteringen.
Hur högt kommer du med din arm? Har du känsel? Hur mycket styrka har du i handen? Det är sådant som fysioterapeuten Ulrika Björkman kan mäta.
– Vi testar handen och armen och ringar in vilka funktioner som finns, säger Ulrika Björkman. Och ibland händer det stora och mätbara förbättringar på kort tid. Det kan vara inspirerande och sporra till träning för en del. Medan andra inte vill veta så mycket om sina mätresultat och kanske känner sig mer stressade än stimulerade av dem.
– Man behöver komma i kontakt med sin kropp som den fungerar här och nu. Komma i kontakt med verkligheten. ”Hur kan jag använda min hand nu?” Här handlar det med andra ord mycket om problemlösning, konstaterar Marie Carlsson.
– Och det kan vara en stor utmaning att inte längre kunna göra det som man är van vid. Men då finns vi här och kan ge stöd och visa på möjligheter, kommenterar Ulrika Björkman.
Marie Carlsson berättar hur hon som arbetsterapeut undersöker om en person med nedsatt rörelseförmåga behöver hjälp vid till exempel påklädning och kan föreslå anpassade rörelser.
Team i samverkan
Stiftelsen Stora Sköndal bedriver vård, omsorg, forskning och utbildning utan vinstsyfte. Neurologiska Rehabiliteringskliniken ingår här och arbetar med ett trettiotal inneliggande patienter och runt tjugo dagpatienter kommer hit dagligen. Fyra tvärprofessionella team med till exempel fysio- och arbetsterapeut, läkare, sjuksköterska, kurator och logoped jobbar med patienterna inom slutenvården. Inom dagrehab finns tre specialinriktade team som också inkluderar psykolog. Till dagrehab gäller det fria vårdvalet och remiss från läkare.
I snitt varar rehabiliteringen i 25 dagar inom verksamheten, en del personer är här kortare eller längre tid. När det gäller att träna upp sådant som finmotorik och styrka i händerna, finns det mycket att välja på – individuellt eller i grupp.
Här kan man påta i trädgården, ägna sig åt läderhantverk, spela piano, ge sig in i en brädspelsmatch, laga mat, plocka disk och träna med hjälp av maskiner på gymmet – för att ge några exempel från utbudet.
Allt för att kunna möta individens olika behov, lust till aktivitet och förbereda dem på vardagslivet hemma.
För att kunna förbättra exempelvis handfunktionen, görs en rehabplan från dag ett tillsammans med personen ifråga. Ulrika Björkman och Marie Carlsson betonar hur viktigt det är att närstående och till exempel personlig assistent kommer hit, blir insatta och engagerade i rehabiliteringen.
Om de får kunskap om varför en speciell sorts träning är viktig att göra regelbundet – och hur den ska göras på rätt sätt – betyder det att individen kan få ett effektivt och regelbundet stöd.
Ett stöd som också kan påminna om att faktiskt göra träningsprogrammet och vikten av regelbundet utförda övningar på hemmaplan. Det kan i sig vara avgörande för hur en person kan utveckla sin rörelseförmåga efter rehabiliteringen här.
– Vi hade till exempel en person vars syster alltid var med henne här. Sedan kunde systern lära upp hemtjänstpersonalen. Det fungerade jättebra, berättar Marie Carlsson. Hon understryker:
– Det är jätteviktigt att upprätthålla och träna sin ledrörlighet direkt från start. Om man inte gör det blir bindväven förkortad och rörelseförmågan svårare att träna upp, berättar Marie Carlsson.
– Kom ihåg att använda den hand som du har nedsatt rörelseförmåga i så ofta du kan, betonar Ulrika Björkman.
Ge exempel på någon enkel handövning som man kan göra hemma.
– Knäpp händerna, sträck armarna rakt ut framför dig, med eller utan stöd under och vrid dina händer åt vänster och höger några gånger. Sträck och böj dina fingrar i greppet. Marie Carlsson visar medan hon berättar.
Hur ser det ut med utbud och efterfrågan – får alla hjälp från er som vill och behöver det?
– Nej, tyvärr. För att komma till dagrehab måste remiss skickas till landstinget som beviljar eller avslår remissen. Till slutenvården kommer man oftast efter vård på akutsjukhus förklarar Ulrika Björkman.
Till öppenvårdsmottagningen, där Ulrika Björkman själv jobbar som neurospecialist, går det bra att ringa och boka tid utan någon remiss.
Finns det någon speciell metod som ni kan jobba med här och som har visat sig vara särskilt effektiv för till exempel personer med stroke?
– Ja, CIMT, Constraint-Induced Movement Therapy, svarar Marie Carlsson, det är en behandlingsmetod som fokuserar på intensivträning för personer som fått halvsidiga funktionsbortfall efter till exempel en stroke. Det är inte en så stor grupp som klarar den träningen här men för dem som gör det, kan den ge väldigt bra resultat.
Metoden består av ett varierat träningsprogram där individen – under runt fyra timmar åt gången tre gånger i veckan, vid minst 15 tillfällen – får intensivträna sin svaga hand med en handske eller slinga som hindrar användning av den friska handen. Längd på träningspass och antal tillfällen kan variera mellan olika mottagningar och verksamheter. Genom att till exempel skruva på muttrar tränas finmotoriken, sådant som bollträning och matlagning kan öva upp snabbhet, reflex och koordination. Med hjälp av gymträning byggs styrkan succesivt upp i CIMT, som skapades av den amerikanska forskaren Taub och introducerades i Sverige på slutet av 90-talet.
– Injektioner med botox i arm eller hand, i kombination med intensiv träning, är också en effektiv metod som vi kan utföra här och som kan hjälpa personer med stora problem med spasticitet (spasmer, red anm).
Det flikar enhetschefen Lotta Sellergren in, som kommer förbi en liten stund i den soliga trädgården där vi sitter.
Avslutningsvis konstaterar Ulrika Björkman:
– Alla behöver jobba åt samma håll, tillsammans med individen. Det gör vi här och det ger bra resultat.
– Ja, och det förhållningssättet och sättet att jobba på behöver också fortsätta efter rehabiliteringen. För individens skull, säger Lotta Sellergren.
TEXT: MARIE ERIKSSON
FOTO: MAURO RONGIONE