Hur kan fler klara av att börja jobba igen efter en stroke? Ingen hjärnskada är den andra helt lik, att utgå från individens möjligheter är A och O här. Och att samverka över gränserna.

Runt 30 000 personer per år i Sverige drabbas – det gör stroke till en av våra vanligaste folksjukdomar. Den kan ge olika typer av funktionsnedsättningar, beroende på var i hjärnan skadan sitter och hur pass svår den är.

Det är vanligt att förlora rörelseförmåga i delar av kroppen efter en stroke och få afasi; svårigheter att tala och hitta rätt ord. Med medicinsk hjälp i tid och rehabilitering, kan fler få tillbaka sina förlorade förmågor. En del kan också bli spontant bättre efter en tid.

Men för att få en så bra rehabilitering som möjligt och underlätta för den som har blivit sjuk av en förvärvad hjärnskada, behövs ett bra samarbete mellan olika verksamheter och instanser. Därför har samverkansprojektet Hjärna Tillsammans startat med vårdgivare, ideella organisationer och flera andra aktörer.

Där ingår till exempel Afasiföreningen i Stockholms län, Hjärnskadecenter, Habilitering och hälsa inom Stockholms läns sjukvårdsområde och Misa, som framför allt arbetar med att få personer med funktionsnedsättningar ut i jobb.

Stroke av för mycket jobbande

Läkaren och universitetsläraren Per Hultman berättar om hur han jobbade alldeles för mycket, var en ”fixare” – någon som tog på sig för många uppgifter. Plötsligt knakade det till i armar och hjärna efter en cykeltur och han kunde inte prata.

Nu gällde det att komma in till sjukhus så snabbt som möjligt. Där fick han diagnosen stor hjärnblödning med trettio procents chans att överleva. Det här hände i maj 2009. Efter intensivvård och rehabilitering på sjukhus och Alma folkhögskola, som har specialkurser för personer med afasi, kan Per Hultman sedan tre år tillbaka arbeta femtio procent.

I hans fall var arbetsgivaren stödjande, ville att han skulle komma tillbaka till jobbet och visste samtidigt att han hade jobbat för mycket.

Lyckad väg tillbaka

Med hjälp av en ordentlig kartläggning av hans arbetsförmåga, en successiv upptrappning av arbetstiden under flera år, en stödperson och hjälpmedel på jobbet, har det gått väldigt bra. Han har inte behövt sjukskriva sig en enda dag sedan han började att jobba igen. På sex år.

Men Per Hultman vet att han måste vara vaksam så att han inte faller tillbaka i sitt gamla farliga mönster, som den fixartyp han är. Och han ger rådet:

– Om inte din arbetsgivare klarar av att fördela och leda arbetet, då är det dags att söka dig bort. För om man är en fixare så är det farligt. Ingen kommer att tacka dig om du arbetar ihjäl dig.

Från horisontalläge till jobb

Lena Boström kunde inte gå eller ens sitta i rullstol efter sin stroke 2001. Hon blev länge sjukskriven från sitt arbete med inköp på ett kontor. Idag jobbar hon deltid på bibliotek, det har hon gjort i tio år nu. Det arbetet fick hon med hjälp av den arbetsinriktade verksamheten Misa, för personer med olika former av funktionsnedsättningar.

Misa hade en ”vild idé” om att hon skulle kunna börja jobba igen och tog med henne till biblioteket i Bagarmossen. Där berättar Lena Boströms kollegor om vilken tillgång hon är på jobbet, hur hon till exempel tar hand om och håller reda på beställningar av böcker. Och tillför glädje.

– Jobbet betyder jättemycket, konstaterar Lena Boström, som uppskattar den sociala kontakten med kollegorna, att hon behövs och gör nytta. Något som de flesta av oss mår bra av.

Fokus på arbete

– Misas arbetskonsulenter lär sig själva de arbetsuppgifter som deras klienter får, berättar Johanna Agri, enhetschef på en av Misas neuropsykiatriska avdelningar. Det kan bli aktuellt med att behöva tänka om, tänka nytt, efter ett tag och konkret kunna hjälpa personer att vidareutvecklas i sitt arbete.

Misa gör först en kartläggning av klientens förmågor och intressen. Vad vill personen ifråga göra och vilken arbetsplats kan matcha individens behov och kunskap bäst?

– Nästan alla personer som Misa hjälper är ute och arbetar, ofta i samarbete med Arbetsförmedlingen, säger Johanna Agri. Team för individens skull

– Olika verksamheter behöver träffas och samverka för att individen ska få det så bra som möjligt.

Det betonar Margareta Forselius på Studieförbundet Vuxenskolan.

Där arbetar hon med att utveckla och organisera studiecirklar för personer med funktionsnedsättningar, framförallt afasi. Det gör hon tillsammans med Afasiföreningen i Stockholm. Om verksamheter jobbar i stuprör utan kontakt med varandra, försvårar det för den som har drabbats av sjukdom eller skada. Att behöva leta runt efter stöd och hjälp, kanske få olika besked av olika instanser, kan göra tillvaron onödigt krånglig.

– Tillsammans kan vi underlätta vardagen för personer med till exempel hjärnskada, säger Margareta Forselius.

Studieförbundet Vuxenskolan, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i Stockholms Stad ingår inte som några drivande aktörer i projektet Hjärna Tillsammans men har lång och etablerad erfarenhet av aktiv samverkan över gränserna.

Myndigheter samarbetar

Sedan 2012 samverkar Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan inom Stockholms Stad mer tätt ihop i det så kallade Fk-teamet. Där testar man arbetsförmåga, ordnar med arbetsträning och hjälper hel- och deltidssjukskrivna människor ut i arbetsliv eller till utbildning.

– Vi träffas, går igenom situationen med personen ifråga och ser vilka förutsättningar som finns för att sätta igång, berättar Teija Mikkola, på Arbetsförmedlingen Stockholm Fk-team.

Nästa steg är kartläggningssamtal. Vilka resurser behövs och vilka möjligheter finns för individen att komma vidare? En individuell planering görs. I Fk-teamet finns specialister som till exempel arbetspsykologer och fysioterapeuter.

– En stor del handlar om arbetsträning och att testa arbetsförmågan, vi ska hitta en arbetsplats för det, säger Gary Ahlqvist som också arbetar i Fk-teamet på Arbetsförmedlingen.

Tio timmars arbetstid i veckan, utspritt på tre dagar – det är en vanlig nivå att börja på. Ofta får personen prova på att jobba hos olika arbetsgivare för att se vad som fungerar och inte. Det kan vara en lång process men bit för bit kan många ta sig tillbaka till arbetslivet – med rätt sorts stöd och hjälp.