Efter sin stroke trodde Marcus Furchert att livet var slut. Men bloggruppen Huvudsaken blev avgörande för hans väg från skräck och isolering till gemenskap och framtidstro.
Huvudsaken bildades för att tillsammans skriva en blogg åt Hjärna Tillsammans om livet med egen skada. När de drog i gång sommaren 2017 hade det gått tre år sedan Marcus Furcherts hjärnblödning. Han är den mest nyskadade i gruppen.
– Jag är den enda i Huvudsaken som sitter i rullstol. De andra har kommit så långt i sin rehabilitering att de funkar ganska normalt. Dit vill ju jag också. Men jag känner att i bloggen kan jag kanske bidra med att ingjuta mod i de läsare som är i sämre skick, säger han.
Det fanns två anledningar till att Marcus nappade på att gå med.
– Dels för att jag ville bidra. Men också för att jag var ensam. För mig var det väldigt viktigt att hamna i ett socialt sammanhang. Och jag har haft tur att det här är personer jag tycker mycket om. Jag ser dem inte som kolleger, utan som vänner.
Antiklimax efter sjukhus
Före skadan var Marcus företagsledare med en mycket stressig tillvaro. Stora problem med blodtrycket utlöste till slut en hjärnblödning.
– Jag låg på sjukhus i månader. Tänk, som jag hade längtat efter att komma hem – och vilket antiklimax det blev!
Marcus skriver under på vad många säger om att skrivas ut från akutvården efter en hjärnskada: Det var som att falla ned i ett svart hål.
Då sökte han information på internet om hur man får hjälp och hur man hittar andra i samma situation. Men han fann nästan ingenting.
– Den första tiden efter att jag kommit hem var jag skräckslagen. Jag trodde att livet var slut, och tänkte att jag lika gärna kunde ha dött. Med bloggen vill jag nu vara med och ge andra nyskadade en liten aning om vad man kan vänta sig. För livet efter skadan är mycket, mycket bättre än vad jag först förväntade mig.
Bryta isolering
Många av hans tidigare vänner hade dragit sig undan. Det är inte ovanligt när man fått en hjärnskada.
– Jag var oerhört isolerad i flera år, och oerhört vilsen. De enda jag hade var min mor och min bror, men de bor på annat håll. I bloggruppen hittade jag ett sammanhang, människor som förstod. Det har varit ett enormt lyft och gjort mitt liv mycket bättre.
– Jag fick anti-afasi, jag blev en pratkvarn i stället, skojar Marcus om sitt nya liv efter skadan.
Huvudsaken har underlättat Marcus rehabilitering och vardag mellan träffarna, framför allt med motivation. Nu känner han en stark drivkraft att sprida den möjligheten till fler. Det hoppas han kunna göra genom öppet hus.
– Man ska kunna komma hit och lyssna och ventilera. Det känns som att vi har lyckats bra med det, det har varit trevlig stämning och deltagarna har verkat nöjda. Jag blir väldigt trött av det, men det är skitkul.
Marcus vill gärna dela med sig av de strategier som har hjälpt honom hantera sin nya tillvaro. En var att börja tänka positivt.
– Om jag nådde ett mål före skadan var jag glad i 30 sekunder. Sedan började tanken på nästa mål. Nu har jag lärt mig att uppskatta saker, och vara glad mycket längre.
Framsteg och framtidstro
När han börjat tänka positivt märkte han hur det med tiden gick allt lättare. Han hittade mycket mer än han trodde.
– Det där med livskvalitet sitter hundra procent i huvudet, har jag upptäckt. Jag tycker att jag har ett rätt så bra liv nu, bättre än före skadan. Innan hade jag ångestproblematik. Den försvann nästan helt, och det beror säkert på acceptans. Numera tycker jag att det är tillräckligt att jag gjort mitt bästa, säger han.
Han tycker att den fysiska rehabiliteringen går påfrestande långsamt. Men han längtar inte tillbaka till sin gamla tillvaro.
– Stroken har medfört många bra saker. Jag behövde en väckarklocka. Nu tycker jag att jag slängde bort första halvan av mitt liv på saker jag inte brann för. Tidigare levde jag mitt liv utifrån vad jag trodde förväntades av mig, inte vad jag ville.
I dag är Marcus väldigt glad att han överlevde hjärnblödningen. Nu vill han skaffa sig ett så bra liv som möjligt utifrån de nya förutsättningarna.
– Det är jag övertygad om kommer att gå alldeles utmärkt. Jag har lärt mig så mycket av det här och fått så många nya insikter, det kompenserar väldigt mycket för förlorade fysiska funktioner. Tidigare var jag invaggad i en falsk trygghet. Jag har förlorat fegheten. Nu har jag inget att förlora.
TEXT: LINNEA LINDBLAD