Det är viktigt att hjälpas åt och lära av varandra, säger Christer. Han fick en traumatisk hjärnskada vid en olycka på en motorcrosstävling när han var 23 år. Som kamratstödjare vill han vara en god förebild.

Namn:
Christer Olsén

Ålder:
52 år.

Arbete/sysselsättning:
Tidigare motorcrossförare. Utbildad rehabinstruktör. Arbetar med hjärnskadefrågor på Personskadeförbundet RTP i Stockholms län. Föreläser och informerar bland annat.

Intressen:
Motorcross, har numera en fyrhjuling. Tränar handikappjudo och är instruktör för ungdomar.

Kontakta Christer Olsén:

Telefon: 08-545 622 63

Mail: christer.olsen@rtps.se

Måndag – Fredag 09.00 – 16.00

Varför är det viktigt att ha någon med liknande erfarenheter att prata med?

Vi är på samma linje. Det är svårt att förklara, men man förstår varandra när man varit med om liknande saker. Jag vill att de som kontaktar mig ska se mig som en förebild. Det känns som att jag har varit med om det mesta, men jag lär mig fortfarande. Jag kan försöka hjälpa till, så gott det går. Om man hjälps åt brukar man kunna lösa nästan allt.

Hur fick du din hjärnskada?

Jag var motorcrossförare och tävlade på professionell nivå i 500-kubiksklassen. Det var mitt yrke. Under en tävling i Dalarna låg jag trea i fältet när jag vurpade. En av förarna som kom efter mig körde över mitt huvud och hjälmen sprack. Jag var medvetslös i 17 dygn och fick fyra hjärnblödningar. Efter olyckan kördes jag i ambulans till Falu Lasarett, sedan transporterades jag till Karolinska Sjukhuset i Stockholm och till slut hamnade jag på Nyköpings Sjukhus. På den tiden bodde jag i Jönåker.

Hur såg din vardag ut direkt efter skadan?

Innan olyckan vägde jag 78 kilo. Efter olyckan gick jag ner till 50 kilo och förlorade mycket muskler. Först var jag halvsidesförlamad, men det släppte efter tag på vänstra sidan. Jag var högerhänt innan, men nu har jag tränat upp vänster arm och hand och blivit vänsterhänt. Det jobbigaste var att jag inte kunde prata på fem månader efter jag vaknat, jag hade fått afasi.

Jag fick väldigt bra hjälp i Nyköping, där lärde jag mig prata igen och gå med bock. Min doktor var jättebra och tog hand om mig på ett fint sätt. Rehabilitering har varit en lång resa och den pågår fortfarande. Jag utbildade mig så småningom till rehabinstruktör vid Frösunda i två år.

Hur ser din vardag ut idag?

Tidigare var jag speedman nu är jag skalman, brukar jag säga. Jag kan gå med käpp och kör bil och elmoppe. Men det är krångligare att ta sig fram, allt tar så otroligt lång tid. Om jag ska gå 100 meter från bilen till kontoret så tar det mig tio minuter, en kvart, för en ”normal” person tar det bara någon minut.

Jag har fortfarande lite problem med talet. Till exempel kommer jag ibland bara ihåg första bokstaven i ett ord. Men hela ordet brukar komma efter tag om jag slappnar av.

Nu har jag en fru och två tonårstjejer och det är väldigt roligt. Jag gillar fortfarande motorcross och har köpt en fyrhjuling, en motorcykel med fyra hjul. En annan sak som är viktig i mitt liv är att jag har hållit på med handikappjudo i nästan 20 år och har brunt bälte. Judo är verkligen en jättebra träning som passar alla!

En film där Christer visar och pratar om Judo!


Hur gör du för att överkomma svårigheterna?

Det viktigaste av allt är att ta det lugnt, och att man försöker. Det mesta klarar man, men inte allt. Mycket handlar om viljan för att kunna komma vidare. Och att man har stöd av kompisar och familj.

Varför är Hjärna Tillsammans viktigt?

Vi behöver hjälpa varandra för att kunna gå framåt. Alla, doktorer, sjuksköterskor och den som är skadad, deras släkt och vänner etc. Då löser vi de problem som uppstår tillsammans.

X