Fasta nätverk där vårdgivare och målgrupp samarbetar – nätverk som inte står och faller på enstaka eldsjälar. Förhoppningen är att hitta ett sätt att fortsätta med den helt nya arbetsmetod som nätverket Hjärna Tillsammans har byggt upp.
Nätverken syftar till att samordna och stärka stödet till personer med förvärvad hjärnskada.
– Vi har skapat ett nätverk som ska vara hållbart över tid, en sömlös samverkan som är så tätmaskigt att personer ska kunna få stöd långsiktigt och inte hamna mellan stolarna, säger projektledare Kersti Eriksson. Hjärna Tillsammans webbplats fungerar som en gemensam kunskapsbank med fakta, artiklar, aktiviteter och länkar. Tanken är att samla all information på ett och samma ställe.
– Det här nätverket handlar inte framför allt om att skapa nytt, utan att synliggöra det som finns. Basen till projektet var att det finns otroligt mycket verksamheter och aktiviteter i länet, men det är svårt för målgruppen att hitta, säger Kersti Eriksson.
Basen är samverkande aktörer
Nätverket består av ett växande antal aktörer, alltså verksamheter som driver nätverket. Många är vårdgivare, privata eller landstingsdrivna. Flera är ideella föreningar. Ett par aktörer arbetar med sysselsättning för personer med funktionsnedsättning. Till vardags är många av dem konkurrenter. Men nätverket bygger i stället på att alla aktörer samarbetar. Nätverket startades av 11 aktörer. Nu är antalet uppe i 15.
– Och vi vet att fler skulle vilja vara med, säger Kersti Eriksson. Men det är stor skillnad på hur organisationerna ser ut hos aktörerna. Några ingår i riktigt stora verksamheter. Andra är små föreningar som bärs upp främst av ideella krafter. Att de är så olika ställer till en del svårigheter.
– En av utmaningarna för vårt kansli har varit att få in material. Vem är det man ska kontakta? Det kan vara oklart. Det här är ett strukturellt problem, säger Kersti Eriksson. En många gånger pressad arbetssituation gör också att vissa bara kan vara med i delar av nätverkets arbete.
Nätverken har växt
Under det första året fanns det en enda nätverksgrupp: referensgruppen. De som ingår där är på chefsnivå i sin hemmaorganisation.
– De utgjorde hela vårt nätverk. Och det blev ett problem. Vi hade helt enkelt svårt att få in det material vi behövde, och svårt att nå ut med det, berättar Kersti Eriksson.För att nå en lösning anordnades en workshop.
– Vi ville bygga en organisation utifrån behov vi identifierat att vi skulle jobba med: hemsida, mötesplatser och utbildningar. Där startade egentligen alla arbetsgrupper som gjort att vi har vårt stora nätverk, säger Kersti Eriksson. Flera nätverksgrupper bildades, med olika ansvarsuppgifter och ämneskompetens. Arbetet är nu fördelat på långt fler personer.
– Det gör att vi i dag inte lutar oss på nyckelpersoner. Vi är inte beroende av eldsjälar, utan vi har fått många att arbeta inom nätverket och känna till det, förklarar Kersti.
Få med målgruppen
Men det har varit en utmaning att också få med målgruppen i att driva projektet framåt, och dessutom att nå ut till närstående. Detta har tagit tid.
– Men jag känner att det har lossnat under det sista året. De har kommit in mycket mer i arbetet. Där har bloggruppen varit viktig. Dem har vi bollat högt och lågt med. Nätverket har breddats inte bara med nya aktörer, utan också med fler från målgruppen, säger Kersti Eriksson. Alla grupper som tar fram utbildningar har haft kontakt med personer med egen skada. I den första gjorde man det först när utbildningens utformning var färdig. Nästa grupp som kom i gång tog hjälp i flera skeden av arbetet. Nu drar den tredje nytta av att det redan finns inarbetade kanaler, och har vänt sig till dem redan från början.
– När det blivit fler grupper har också många fler blivit inblandade. Gruppmedlemmarna har olika personer de träffar, utifrån vad de har för yrkesroll, och går hem och frågar sina patienter. Så får vi ännu större input. På det sättet ökar kännedomen om nätverket, och samtidigt medinflytandet. Då är vi tillbaka i aspekten tid: Allt sånt här tar tid att bygga upp. Också att hitta personer med egen skada som vill vara med och engagera sig har tagit sin tid.
– När nätverket startades var det mycket de som var vana vid att synas och svara på frågor. Över tid har det blivit mer och mer också av personer som inte brukar stå längst fram i leden. Efter en hjärnskada har man ofta begränsat med energi och måste prioritera. Därför är det naturligt att vara avvaktande till att engagera sig innan man hunnit lära känna verksamheten och blivit trygg med den. Men vi har kunnat dra nytta av att en del av dem med egen skada som blivit engagerade har ett eget nätverk. Till exempel finns det några som själva jobbar med personer med förvärvad hjärnskada. Även bloggarna har dragit in fler.
Vidareutveckling
– Jag hoppas att man ska känna sig stärkt av att vara med i nätverket, och slippa hamna i utanförskap. Sådant leder lätt till att man behöver komma tillbaka till vården igen. Man kan få en depression, eller en ny stroke. Så det är svårt att mäta vad det skulle kosta om vi inte jobbar på det här sättet i samverkan, säger Kersti Eriksson.
I januari 2019 startade ett nytt tvåårigt projekt, med projektmedel från landstingets hälso- och sjukvårdsförvaltning. Tanken är att nätverken ska finnas kvar och utvecklas men med särskild inriktning på vissa delar, för att bryta den sociala isolering som leder till ohälsa.
– Vad som händer med människor som kommer hem efter en förvärvad hjärnskada är ett samhällsproblem. Nätverksmodellen kan vara en lösning på den problematiken, säger Kersti Eriksson.
TEXT: LINNEA LINDBLAD