En förvärvad hjärnskada kan förändra ditt liv på många sätt, till exempel i umgänget med dina nära och kära. I vissa fall kan relationerna stärkas, i andra fall blir de annorlunda. Ibland tar relationer slut. Hjärna Tillsammans kamratstödjare delar här med sig av sina erfarenheter av vänskap, dejting, kärleks- och familjerelationer efter en förvärvad hjärnskada.
Personerna som berättar är:
- Micke, fick en traumatisk hjärnskada i en skidolyckan är han var 14 år.
- Åsa, fick en stroke vid XX års ålder när hon var på en mammagrupp, när hennes dotter var 6 månader
-
Mathilda, fick en stroke när hon var 26 år, bodde i Australien och var i en affär och provade kläder
-
Christer, fick en traumatisk hjärnskada i en motorcross-olycka när han var 23 år
-
Effat, var 42 år när hon fick en stroke på väg hem från jobbet. Är idag 47 år
Glöm inte att den viktigaste relationen är den du har med dig själv. Fungerar inte den så är det väldigt svårt med andra personer.
-Micke Ludquist
Om vänner
Micke, Åsa, Mathilda, Christer och Effat är överens om att det är viktigt att träffa personer med liknande erfarenhet så tidigt som möjligt efter skadan. Att till exempel gå med i en förening, träna eller gå en kurs tillsammans med likasinnade är ett bra sätt att lära känna nya kompisar.
Jag har haft tur och har kvar samma kompisar som innan. Det som skiljer är att jag inte längre kan göra spontana saker. Men då anpassar de sig efter det.
Några kompisar vet hur man känner sig och är där för en. Andra finns, men inte på samma sätt som förut. Det är de som finns där, det är dem man älskar.
Jag har några kompisar från ettan till nian i grundskolan som fortfarande är kvar. Och jag har fått nya vänner just på grund av att jag skadat mig.
Alla mina vänner försvann när jag fick min stroke, men jag har träffat nya vänner bland annat via Hjärna Tillsammans.
Att gå med i en förening kan vara ett bra sätt att träffa andra i liknande situation. I nätverket HjärnaTillsammans, ingår fyra patientföreningar som alla erbjuder regelbundet träffar och samvaro för personer med förvärvad hjärnskada. Klicka på boxarna för mer information.
HJÄRNKRAFT
Information och gemenskap i aktiv förening.
AFASIFÖRENINGEN
Stimulerande träning i gott sällskap för dig med afasi.
STROKEFÖRENINGEN
Intresseförening med många aktiviteter och möjlighet till juridiskt stöd.
RTP-S
Råd, stöd, gemenskap och egenvård.
Om familj och kärleksrelationer
Vare sig du är i en relation och kanske har familj när du får din förvärvade hjärnskada, eller om du är singel och lever ensam, så kan relationerna påverkas. För vissa blir förändringen större än för andra. Det beror på hur allvarlig skadan är och i vilken fas i livet och livssituation du befinner dig i. Effat, Åsa, Christer, Mathilda, Micke och har olika och samtidigt många liknande erfarenheter.
Min relation tog slut två månader innan jag fick min stroke. Efter stroken har jag försökt ett par gånger att träffa någon ny men det har inte fungerat. Nu tänker jag att det blir bättre nästa år.
Det är ansträngande att försöka starta en ny relation med någon och det märks i kroppen. Kroppen reagerar på stress med allt från spasticitet till trötthet, det kan även bli mycket svårare att prata.
När jag fick min stroke hade jag man och två barn. Men min man lämnade mig redan när jag låg på sjukhuset. Och det tror jag kan vara vanligt, att bli lämnad. Då behöver du hjälp av kuratorer och andra, för att komma till insikt om att det inte är ditt eget fel. När jag mådde bättre började jag nätdejta. Jag gick på några minor men träffade sedan en man som jag nu är förlovad och lycklig med, man får inte ge upp.
Det är svårt att nätdejta när man har funktionsnedsättning, att veta hur och när man ska berätta det. Ska man vara helt frank i sin beskrivning eller låta det bero ett tag in i relationen. Det blir också en större uppbyggnad mentalt inför den fysiska träffen, en big bang!
Jättekul att internetdejtning har funkat för dig, Åsa. För mig har det inte funkat så bra. Istället har jag träffat dejter IRL, där har jag kunnat hålla ett lugnare tempo och lära känna personen bättre än i det digitala.
Jag har haft stort stöd av familj och vänner, utan dem hade jag inte kommit så här långt. Men jag och min yngre syster fick tyvärr en sämre relation efter min olycka. Det berodde mycket på att hon kände sig utanför för att jag fick mer uppmärksamhet. Vi har hittat tillbaka till varandra på senare år och hon har nu barn som jag gillar att umgås med.
Jag var gift i 25 år. Vi träffades efter jag fick min förvärvade hjärnskada och fick två barn tillsammans men nu är de vuxna. Det är sorgligt att separera men man måste försöka vara glad och se framåt, och samtidigt få sörja. Detsamma kan gälla i vänskapsrelationer, att bli lämnad där ger även det en sorts sorg.
Det är viktigt att inse att det känns skitjobbigt och se till att släppa ut det istället för att hålla det inom sig.