Det kan vara trixigt att laga mat och få till hälsosamma vanor efter en förvärvad hjärnskada. Men med bra hjälpmedel och stöd, inte minst från andra med liknande erfarenheter finns det hopp. Våra kamratstödjare Effat, Åsa, Fernanda, Matilda, Christer och Micke ger goda råd och berättar hur de själva lever och tänker när det gäller mat och motion.
Personerna som berättar är:
- Micke, fick en traumatisk hjärnskada i en skidolyckan är han var 13 år.
- Åsa, fick en stroke vid XX års ålder när hon var på en mammagrupp, när hennes dotter var 6 månader
-
Mathilda, fick en stroke när hon var 26 år, bodde i Australien och var i en affär och provade kläder
-
Christer, fick en traumatisk hjärnskada i en motorcross-olycka när han var 23 år
-
Effat, var 42 år när hon fick en stroke på väg hem från jobbet. Är idag 47 år
Om mat
Maten kan vara en del i helheten för att må bättre efter en förvärvad hjärnskada. Att hålla lite koll på sina matvanor kan fungera som ett staket mot att falla ner i de djupaste trötthetsgroparna. Det behöver inte bli svårare att äta hälsosamt efter en förvärvad hjärnskada än innan. Men kan man behöva hjälp på olika sätt.
Fernanda bor med sina föräldrar som hjälper henne, men hon försöker klara sig så mycket som möjligt själv. Effat berättar att hon i början efter stroken fick hjälp av en kompis som kom hem till henne för att ordna med maten. Åsa fick bättre självförtroende efter en matlagningskurs.
De två första åren ställde jag mig inte vid spisen själv. Jag var då gift, så min man lagade mat. Efter en stroke så fungerar kanske bara en hand och då behöver man hjälpmedel. Jag har speciella skärbrädor och det finns även hjälpmedel för att öppna burkar. När jag lagar mat själv så gör jag ofta storkok av pasta bolognese och fryser in.
Jag bor med mina föräldrar nu och de hjälper till, men samtidigt vill jag göra saker själv. De vill också att jag gör saker själv, eftersom de inte kommer att finnas för alltid.
Jag är utbildad kock och tycker om att laga mat. Min dröm är att starta en restaurang där en del av personalen har haft en stroke.
Innan stroken var jag vegan. Men efter stroken fick jag rådet att börja äta kött och fisk. Jag lever ensam, det betyder att jag inte har någon att fråga om hjälp, utan tvingas göra allt själv, från att öppna burkar till olika förpackningar. En gång skar jag mig riktigt illa men då gick jag till en granne som jag var lite bekant med för att få hjälp att plåstra om mina fingrar.
Efter stroken var jag på sjukhus i sex månader, sen fick jag bo på lägenhetshotell i tre månader. Det fanns en liten kokvrå, det var jättesvårt att laga mat där. Ett år efter stroken fick jag gå en matlagningskurs. Och det hjälpte mig framförallt genom att jag fick en tro på mig själv, det var jätteviktigt.
Nu är jag mer medveten om att passa på att njuta av nuet. Är jag sugen på att ta ett glas vin en måndag, så gör jag det idag. Det gjorde jag inte innan stroken.
Tidigare var mitt jobb att vara professionell motorcrossförare och då åt jag oftast bra.
Eftersom jag är rörelsehindrad nu måste jag tänka på vad jag äter. För det är ju jag som ska släpa runt på mig.
Jag var på sjukhuset i Australien i sex månader. När jag flyttade hem till Europa och till mina föräldrar så lagade de mat åt mig. Och sen efter ett och ett halvt år när jag flyttade tillbaka till Sverige, då började jag laga mat själv. Det tyckte jag var utmanande. Jag hade inte så mycket pengar, men ville äta bra mat, så jag började med husmanskost.
Om träning
Vi tar det viktigaste först: all rörelse räknas och man gör så gott man kan! Micke, Åsa, Fernanda och Mathilda konstaterar alla att det är jätteviktigt att fortsätta träna för att bibehålla rörligheten och styrkan i det långa loppet. Även om det ibland känns motigt. Rörelse är också viktigt för hjärnhälsan, för att lindra och förebygga oro, ångest och depression.
Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar att vi bör röra oss i minst 150 minuter i veckan med måttlig intensitet, så att puls och andning går upp ett snäpp. Utöver det bör man ägna sig åt muskelstärkande aktivitet minst två gånger i veckan.
Dessa rekommendationer kan kännas knepiga att följa om man lever med funktionsnedsättningar. Men kom ihåg att många av våra vardagliga aktiviteter också räknas som träning. Till exempel att promenera (eller rulla) till affären, dammsuga, gå upp och ned i en trappa och att arbeta i trädgården.
Som Micke brukar säga: allt handlar om motivation. Det ska vara roligt och lätt att träna, så okomplicerat som möjligt. Ett råd är att träna med andra som har liknande utmaningar eller gå med i en parasportförening. Det kan också vara en god idé att träffa en fysioterapeut för att få stöd och hjälp med individuella övningar.
Jag har ju provat olika typer av träningsgrejer, och fastnat för en sak: en viss sorts träningsmaskiner som kallas Milon. De är skonsamma mot kroppen. Jag tränar själv eller så tränar jag med en kompis.
Promenader är en annan träningsform som funkar bra för mig. Gärna i naturen.
I början efter stroken, då man verkligen är sjukhussjuk och alla funktioner slås ut, då är det lätt att tappa motivationen. Det är inte lika svårt med motivationen numera, det handlar mer att planera in träningen på ett bra sätt. När jag har flera saker på en dag blir jag för trött i huvudet. Inte av själva träningen utan det beror på att det är för mycket folk och ljud på gymmet.
Jag har börjat med parajudo igen, en dag i veckan. För mig är det så att jag måste träna varje dag. Håller jag upp en vecka så blir jag sjuk, och efter två veckor blir det katastrof. Jag kör lite stretching och vissa övningar. Hoppar jag över dem så blir jag lika orörlig som en hundraårig gubbe. Jag kör kanske tio minuter, en kvart. Om det inte är judo, då blir det en timme.
På Frösunda har vi möjlighet att få hjälp av en sjukgymnast tre gånger i veckan. Alla som samlas för att träna då har olika funktionsnedsättningar och man blir accepterad som man är. Det är en bra stämning där
Ibland är jag jättepepp på träningen och vill att sjukgymnasterna ska hjälpa till så att jag verkligen tar ut mig. Men ibland vill jag inte alls. I och med att jag tränar i stan så tar jag en färdtjänsttaxi. Jag är inte pepp på morgonen men jag blir det när taxin är på väg. Då känner jag att nu måste jag skärpa mig och träna. Jag tränar en till två gånger i veckan.
Ibland tänker jag ”varför blir jag inte bättre?” Men om jag inte hade tränat så skulle jag inte ha kunnat gå alls.
Jag tar oftast en sak om dagen. När jag ska träna så tränar jag. Då tränar jag på morgonen för då är jag piggast. Jag är bra på att motivera mig själv, för vet att jag blir så mycket sämre om jag inte tränar. Man får kanske hitta olika träningsformer för att behålla motivationen uppe. Och sen är det viktigt med en bra sjukgymnast, att ha en bra kontakt som kan pusha en vidare. Jag kan till exempel inte stretcha, det behöver jag hjälp med.
Jag bor med mina föräldrar nu och de hjälper till, men samtidigt vill jag göra saker själv. De vill också att jag gör saker själv, eftersom de inte kommer att finnas för alltid.