Vem är jag och hur går jag vidare efter en förvärvad hjärnskada? Alla gör vi vår egen resa utifrån våra förutsättningar och livssituation, men vi har också mycket att lära av varandra. I det här avsnittet är det personer som lever med förvärvad hjärnskada som delar med sig av sina lärdomar och tips kring mental hälsa, relationer, hälsosamma val och jobb.
I denna film berättar Micke, Effat, Åsa och Christer sin historia samt om olika strategier och verktyg de använder i sin vardag.
Varje hjärna, varje skada och rehabilitering, är unik. Ålder, fysiska förutsättningar och familjesituation varierar också. Men det finns också många gemensamma nämnare. I avsnittet Goda levnadsvanor är det personer som lever med förvärvad hjärnskada som är ”experterna”, uppbackade av vårdprofession och fakta där det behövs.
Man behöver hitta knep och strategier för att få allting att tuffa på i vardagen. Här bidrar Micke, Mathilda, Anneli, Christer, Effat, Åsa och Fernanda med flera med inspiration och erfarenhet. De delar frikostigt med sig av sina utmaningar i frågor som bland annat rör den nya livssituationen, träning, hjärntrötthet, mat, relationer och jobb, men också kring framtidsdrömmar.
Erfarenheterna och berättelserna i det här avsnittet baseras bland annat på fem inspirerande och uppskattade samtalsträffar i Afasiföreningens lokaler under 2024.
Vi har samlat erfarenheterna under olika rubriker:
- Vänner, kärlek och familj
- Mat och motion
- Vardag och sysselsättning
- Rehabilitering
- Sömn och återhämtning
- Stress, nedstämdhet och sorg
- Leva med hjärntrötthet
Personerna som berättar på denna sektion är:
- Micke, fick en traumatisk hjärnskada i en skidolyckan är han var 13 år
- Åsa, fick en stroke när hon var på en mammagrupp, när hennes dotter var 6 månader
-
Mathilda, fick en stroke när hon var 26 år, bodde i Australien och var i en affär och provade kläder
-
Christer, fick en traumatisk hjärnskada i en motorcross-olycka när han var 23 år
-
Effat, var 42 år när hon fick en stroke på väg hem från jobbet.
Man lär sig så småningom att leva med den nya situationen. Inte som acceptans, att acceptera gör man aldrig. Utan man konstaterar att nu är det så här, och accepterar sig själv i hur det har blivit. Så på något sätt börjar man där och går vidare.
Micke har sedan en skidolycka när han var 13 år jobbat mycket med sig själv både kognitivt och fysiskt. Med stöd av sin envishet, familj och vänner, rehabteam och kbt-terapi har han kommit långt. Han har bland annat lärt sig att hantera stress bättre.
– En viktig sak i stresshanteringen är att jag prioriterar fritiden med vänner och familj framför jobbet. Mår inte jag bra, ja då gör jag inte bra jobb och är inte en bra vän. Så det är ganska enkelt.
Hans råd till andra som drabbas är att ta det lugnt och lyssna på vad kroppen säger.
– Man kan inte göra saker i snabbare takt än vad kroppen vill för då blir allt bara fel. Många vill se resultat innan de knappt börjat sin rehabilitering. Men du måste gå igenom alla steg och få en acceptans för de svårigheter du har innan du kommer dit.
Christer tävlade i motorcross på professionell nivå och fick en traumatisk hjärnskada under en tävling när han var 23 år.
– Tidigare var jag en speedman nu är jag Skalman, brukar jag säga. Jag kan gå med käpp och kör bil och elmoppe. Men det är krångligare att ta sig fram, allt tar så otroligt lång tid. Om jag ska gå 100 meter från bilen till kontoret så tar det mig tio minuter, en kvart.
Christer har fortfarande problem med talet, framförallt att det går långsamt. Ibland kommer han bara ihåg första bokstaven i ett ord. Men hela ordet brukar komma efter tag om han slappnar av.
– Nu har jag familj och det är väldigt roligt. Jag gillar fortfarande motorcross och har köpt en fyrhjuling, en motorcykel med fyra hjul. En annan sak som är viktig i mitt liv är att jag har hållit på med handikappjudo i nästan 20 år och har brunt bälte. Judo är verkligen en jättebra träning som passar alla! Jag rider också, det är bra för balansen och håller på med boccia.
Anneli fick en stroke när hon väntade sitt andra barn och kallar sig nu ”professionell strokesurvivor”.
– När vi stannar upp och när vi får tid att lyssna inåt, då hittar man en väg. Det kanske låter lite flummigt, men så var det för mig. Jag har jobbat mycket med acceptans och att se saker för hur de är.
Att konstatera ”jag har en hjärnskada, jag har hjärntrötthet etc”. Och utifrån mina förutsättningar sätta mål – vad kan jag och vad vill jag? Men det tog många år innan jag kom till insikt och accepterade att livet inte blev som innan stroken.
Läkarna trodde inte Anneli skulle kunna gå igen efter stroken. Men de hade fel.
– När jag satt där i rullstolen så ville jag springa, som Forest Gump. Jag hade aldrig joggat tidigare. Tack vare min utbildning till beteendevetare kände jag till tankens kraft. Så jag visualiserade mig själv springande i framtiden.
Åtta månader efter stroken sprang Anneli Tjejmilen.
– Flera år senare träffade jag en läkare som berättade att löpning är den absolut bästa rehabträningen efter en stroke.