Varje dag är en seger

”Varje dag är en seger” – Mathilda Cederlund

Plötsligt kunde hon inte prata och hamnade i rullstol som 26-åring. Idag har Mathilda Cederlund två företag och är cirkelledare.

Hon vaknade upp efter fyra dagar i koma och sa till sig själv:
– Antingen ger jag upp eller så ger jag järnet.

Tillsammans med ett dedikerat rehab-team på andra sidan jorden och nära och kära, kunde Mathilda Cederlund kämpa sig tillbaka. Tillbaka till rörelseförmåga och tal. Tillbaka till arbete.

Men vad var det som hände? Vi tar det från början:
Sex år tidigare, som tjugoåring, tyckte hon att Stockholm var rätt så trist och inte särskilt spännande.

Hon sökte till en fyraårig universitetsutbildning i grafisk formgivning. Och kom in. I en helt annan del av världen. I Australien, i staden Melbourne.

– Jag åkte med en kompis som också hade blivit antagen till utbildningen, berättar Mathilda. Vi kom till en väldigt levande stad med alla möjliga nationaliteter och kreativa människor. Det var en öppen, vänlig stämning och vi kände oss verkligen välkomna.

Provade kläder

Det gick bra där borta. När skolan var slut fick hon jobb som grafisk formgivare på olika företag i Melbourne och gjorde alltifrån logotyper till affischer och broschyrer.

En fredagseftermiddag i februari 2007, stod hon och provade byxor i ett omklädningsrum. Det var sommarvarmt efter svenska mått i Melbourne och läge för lite nya kläder. Och så skulle hon börja ett nytt jobb om några dagar.

Men plötsligt svimmar Mathilda. När hon vaknar upp på golvet framför provrumsspegeln, upptäcker hon att höger kroppshalva är förlamad. Hon skriker på hjälp men hörs inte. Det kommer inte ut några ord eller ljud ur hennes mun.

Hon lyckas sätta sig upp med ryggen mot den ena väggen, samlar kraft för att klara av att kravla sig ut ur omklädningsrummet. Därute, ovanför henne, är folk upptagna med att kolla på kläder. Hon förlorar medvetandet igen.

När Mathilda kort vaknar till på klädbutikens golv, böjer sig en expedit över henne och berättar att en ambulans är på väg.

– Jag blev lugn när jag såg att min före detta pojkvän var där, på sjukhuset i Melbourne.
Hon ligger sedan i koma i fyra dagar och när hon vaknar igen, befinner hon sig fortfarande på en intensivvårdsavdelning. Hennes familj, med mamma och pappa, kom snart resandes från andra sidan klotet.

Kunde inte gå eller tala

Hon hade fått en stroke. Skallbenet på vänster sida var borttaget. Förlamningen på hela högra kroppssidan var kvar och hon kunde varken gå och eller prata.

– Men på intensivvårdsavdelningen upptäckte personalen snart att jag förstod vad de sa. Det var jobbigt att inte kunna delta i några samtal när min familj och vänner kom och hälsade på mig, att vara tyst. Jag kände mig bitvis väldigt nere men sa till mig själv att jag ska kunna prata igen.

En rätt vanlig följdsjukdom efter stroke är afasi, som försämrar förmågan att tala och använda språk i varierande grad, beroende på hur pass allvarlig skadan på hjärnan är.

Varför fick hon stroke? Kanske var det stressen i reklambranschen hon jobbade i, kanske var det på grund av p-pillren hon åt eller en medfödd hjärnskada. Läkarna kunde bara spekulera.

Efter en månad på intensivvårdsavdelning var det dags för Mathilda att komma till ett rehabiliteringssjukhus. Idag, när hon ser tillbaka på det som hände för nio år sedan, är hon glad för att hon fick en stroke i Australien och inte i Sverige. Varför det?

– Där fick jag rehab fem dagar i veckan mellan klockan nio och fyra, med alltifrån dagliga övningar med logoped till fysisk träning. Jag behövde ju lära mig det mesta från början igen och här fanns det ett tvärprofessionellt team som kunde stötta mig från det att jag vaknade tills att jag la mig.

Mathilda fortsätter:
– I Sverige är det öppenvård som gäller efter intensivvård och de som drabbas av en stroke eller annan hjärnskada erbjuds oftast bara tre rehab-tillfällen i veckan. Det tycker jag är förfärligt, för det betyder att många sitter hemma och mår dåligt och får för lite träning. Det kan göra det mycket svårare att komma tillbaka.

Inte längre känna igen sig själv och sin kropp. Inte längre kanske kunna gå eller använda armar och händer som man brukar. Kanske känna sig som en munkavlad fånge inuti sig själv – det kan vara svårt att föreställa sig för oss som inte har varit i det läget.

Tillbaka

– Med hjälp av daglig och intensiv rehab, tillsammans med ett fantastiskt stöd från min familj och vänner, gjorde jag successiva framsteg. Jag blev väldigt fokuserad på att försöka få igen mina förlorade förmågor.

Efter ungefär två månader började Mathilda att kunna prata lite igen.
– Men först kunde till exempel ett nej bli till ett ja och när jag ville prata svenska kunde det bli engelska ord istället.

Efter mycket träning kunde hon också börja gå med krycka och efter sex månader var det dags att lämna rehabiliteringssjukhuset. Först åkte hon till sina föräldrar på Mallorca i ett år, sedan kom hon hem till Sverige.

Då ville Danderyds sjukhus inte erbjuda henne mer än tre dagar rehab i veckan, för ”såna är reglerna.” Men Mathilda argumenterade för fler dagar genom att berätta om sina goda erfarenheter och framsteg på sjukhuset i Melbourne. Till slut gick Danderyds sjukhus med på att ge henne rehab fem dagar i veckan.

Hösten 2009 började hon på Alma folkhögskola med kurser för personer med afasi och hon fick sedan arbetsträna på en reklambyrå. Eller rättare sagt; det var meningen att hon skulle arbetsträna men det blev istället heltidsjobb under högt arbetstryck. Efter ett halvår hoppade hon av den alltför snabbt snurrandes karusellen och återvände till folkhögskolan.

– Sedan ville jag försonas med min historia. Jag åkte ensam tillbaka till Australien och gick till det där provrummet igen. Det kändes för jobbigt att gå in i det men jag stod där utanför och mindes hur det var. Och jag kunde säga till mig själv: I did it!

Ge chans att jobba

Idag har Mathilda två företag, ett som grafisk formgivare och ett där hon ger privatlektioner i svenska och engelska. Hon är också anställd av Afasi-Center som cirkelledare och i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan leder hon cirklar för personer med afasi i matematik, engelska och svenska.

– Alla som går i mina studiecirklar vill så gärna börja jobba igen men många arbetsgivare är rädda för att ge dem en chans, de tycker att det verkar för riskabelt. Men även om det skulle vara så att man bara kan jobba 25 procent, kan man både bidra och få tillbaka ett värdigare liv.

Många människor som har gått igenom tuffa svårigheter som till exempel en stroke och överlevt, kan också få nya perspektiv på livet. Uppskatta det som är här och nu, bli mer lösningsorienterade istället för att hänga upp sig på mindre problem. Och den positiva energin kan i sig fungera som ljuskälla på vilken arbetsplats som helst.

– Varje dag är en seger. Jag är så tacksam för att jag lever, att jag kan prata och gå. Jag tackar livet varje morgon och kväll, säger Mathilda Cederlund.

 

 

Se och hör Mathilda berätta

Se film här >>

icon-tips

Mathilda Cederlunds tips:

  • Kämpa för att få rehab fem dagar i veckan, inklusive logopedstöd
  • Rör på dig ofta – rör det som du kan
  • Är du arbetsgivare – våga prova en person med förvärvad hjärnskada – du kan vinna något
  • Gå in på www.afasicenter.se  – stöd, info, aktiviteter och kurser, även för anhöriga
X