Skådespelare med egen skada i filmer

Skådespelare med egen skada i nya filmer

J-P Hagström och Cinna Bromander spelar med i Hjärna Tillsammans nya utbildningsfilmer om kommunikationsstöd. Det är ett ämne de känner väl till.

Båda har själva fått afasi efter en stroke. Nu har de lång erfarenhet som de kan använda som skådespelare i filmerna.

– Jag ställde upp för att jag vill att alla ska få veta vad afasi är, säger Cinna.

Cinna Bromander arbetar på Afasiföreningen i Stockholms län, där hon leder studiecirklar. J-P Hagström är aktiv medlem i Afasiföreningen och går i en av Cinnas cirklar.

I filmerna spelar de var sin roll som har afasi. J-P:s rollfigur kan inte prata. Cinnas kan det, men inte så bra.

Egna erfarenheter

Skådespelarna berättar att i varje scen går de tillbaka i minnet och använder sina egna konkreta erfarenheter. Båda tycker att filmernas urval av situationer ger en bra bild av afasi. I många av scenerna kan de direkt känna igen sig från tiden närmast efter stroken, innan de hade rehabiliterats så mycket. Filmrollerna liknar någon de själva en gång varit.

Som nyskadade låg de länge på vårdavdelningar.

– Familjen är inte där hela tiden, och då blir det en helt annan sak. Personalen förstår oss inte. Så jag kände mig utlämnad. Jag kände mig dum i huvudet, och kunde inte förklara vad jag ville. Afasi är inte ett tecken på att man är dummare, men jag kände mig så, berättar Cinna.

Hon var professionell skådespelare och musikalartist. Tre dagar efter sin stroke vaknade hon på sjukhus, halvsidesförlamad. Hon kunde bara säga ja och nej, och de orden förväxlade hon.

De första åren hade hon svårt att prata, och kunde inte läsa. Efter ett tag kunde hon ändå skriva, även om det blev på måfå – som att skriva i ett mörkt rum. Men det var förstås långt ifrån alltid lätt att nå fram till omgivningen den vägen.

– Och de förstår inte när jag gör gester eller pekar, säger hon.

Nu efter 13 år pratar hon bra, även om vissa saker som telefonsamtal med okända fortfarande känns svåra.

– Fast det har varit en lång väg. Det är otroligt att hjärnan kan återhämta sig så bra som min hjärna har gjort, med träning och allt vad det innebär. Men har man en gång afasi har man alltid afasi, även om det är småskaligt, säger hon.

Småbarnspappa fick stroke

J-P Hagström kommer från Umeå. Efter en designutbildning landade han i Stockholmsområdet som interaktionsdesigner på ett litet konsultbolag. En period arbetade han i USA. För sex år sedan fick han en stroke och afasi.

Till en början satt han i rullstol. Efter hand har flera av hans funktioner blivit bättre, och han kan säga enstaka ord. Med hjälp av Misa, som ger stöd i arbetslivet till personer med förvärvad hjärnskada, är han nu tillbaka litegrann hos sin arbetsgivare.

Afasin gör visserligen att J-P inte kan läsa eller skriva. Men med hjälpmedel som talsyntes kan han arbeta med bland annat bildbearbetning i Photoshop. Så med anpassning har han kunnat återgå till en mindre del av sina gamla arbetsuppgifter.

När han fick sin stroke var dottern sex år och hennes lillebror tre. Plötsligt kunde deras pappa inte längre prata.

J-P berättar att det äldre barnet och han kunde nå fram till varandra bra, trots att han tappat orden. Däremot visade det sig vara en tuff utmaning att ha afasi och vara pappa till en treåring. Det var väldigt svårt med minstingen det första året, minns han.

Men det blev bättre, när sonen blev större och familjen allt mer vande sig vid den nya situationen. Nu är pojken tio och flickan just nybliven tonåring. J-P tycker att kommunikationen har gått bra i hela familjen sedan ett antal år. Som en följd av hans sjukdom har de också blivit tajtare tillsammans, alla fyra.

Cinna fyller i:

– Det är så härligt att se honom och hans fru Ulrika. Det är sådan kärlek mellan dem. De ser nykära ut, det har de alltid gjort, berättar hon.

J-P har inte spelat teater, men är ändå van vid att framträda inför andra. Före stroken brukade han hålla presentationer på arbetet. På fritiden sysslade han med musik. Han spelade altfiol och såg.

Det var roligt att spela in filmerna, tycker han. Och Johan Heutberg som har filmat är mycket nöjd med J-P som skådespelare.

– På film blir det gärna så att man spelar över. Men du är så bra, J-P, för du gör så små rörelser. Bara en liten min visar – och det är alldeles lagom för kameran, säger Johan.

TEXT: LINNEA LINDBLAD

BILD: HELENA OLSSON

Artikeln har skrivits med hjälp av kommunikativt stöd.

X