Hitta allt på samma ställe – Hjärna Tillsammans

Olika verksamheter som samverkar mot ett gemensamt mål kan uträtta underverk. Det är initiativtagarna till projektet Hjärna Tillsammans övertygade om. Möt Lena Ringstedt, ordförande för Afasiföreningen i Stockholms län och läkaren och docenten i allmänmedicin, Ingvar Krakau.

Livet efter en förvärvad hjärnskada – som följd av exempelvis stroke tumör, hjärtstopp eller fallolycka – innebär ofta en stor förändring i livet, såväl för personen själv som för närstående. Många behöver stöd och insatser från flera håll. Men att veta hur, när och var är inte alltid lätt.

Det är här som projektet Hjärna Tillsammans kommer in.

Genom att till exempel anordna utbildningar och mötesplatser – exempelvis tisdagsträffar – för personer med förvärvad hjärnskada och deras närstående, tillsammans med patientorganisationer och rehab-aktörer, kan fler få information om vilka resurser som finns. Och träffa andra i liknande situation.

Insatser för att utbilda personal inom bland annat hemtjänst och dagverksamhet är en annan viktig del här; att se till att nya framsteg inom forskningen kommer till användning. Material om projektet finns också för spridning.

Projektets hemsida ska ge en samlad utbudsbild av alltifrån aktiviteter hos föreningar till information om seminarier, stödåtgärder och nya forskningsrön. Här är det också lätt att hitta kontaktinfo till landstingets två ”lotsar”, det vill säga strokesamordnaren på Danderyds sjukhus och vägledaren på Forum för funktionshinder vid Habilitering & Hälsa.

Elva olika aktörer från kommunal och privat verksamhet, landsting och ideellt föreningshåll – till exempel Afasiföreningen i Stockholms län och Resursteamet – driver det treåriga projektet sedan hösten 2015 med hjälp av medel från Allmänna Arvsfonden.

Vårt inre universum

– Ordet ”färdigbehandlad” är ett hemskt ord för man blir ju aldrig det i det här sammanhanget, betonar Ingvar Krakau och ger ett kort och belysande exempel:
– En stroke är som en attack på vårt inre universum. Vi har ett hundratal miljarder nervceller, lika många stjärnor som i vår galax. När nervceller förstörs, gör hjärnan allt för att koppla om och kompensera förlusten. Det är ett arbete som pågår under hela vårt liv eftersom hjärnan är plastisk, som en muskel.
– Man kanske inte längre kan klättra uppför Kilimanjaro men man kan ha ett rikt och roligt liv ändå, säger Lena Ringstedt och fortsätter:

– Undersökningar visar att både akutvård och obligatorisk rehab brukar fungera bra. Men vad händer sen? Då sitter många med förvärvad hjärnskada hemma och mår dåligt. De kanske inte kan tala och röra sig som förr och kanske inte orkar leta runt efter det som de behöver. De vet sällan vilka möjligheter som faktiskt finns.

– Därför behövs det ett vikarierande hopp, konstaterar Ingvar Krakau.

Det vikarierande hoppet

– Projekt Hjärna Tillsammans gemensamma plattform ska fungera som en slags gräddfil för personer med förvärvad hjärnskada och deras närstående, fortsätter han.

Att inte längre behöva leta runt i en spretig utbuds-djungel utan istället lätt kunna hitta information och stöd på ett och samma ställe via projektet; där har vi gräddfilen. Och just den här har potential att kunna förenkla och förbättra livet för många.

– Organisationer blir klokare tillsammans. Med gemensamma krafter kan vi nå ut till så många fler och bilda ett nät av hopp. Vara det vikarierande hoppet, förklarar Lena Ringstedt och fyller i:

– Gemenskap och möten mellan människor gör att man kan må så mycket bättre, både som person med förvärvad hjärnskada och närstående. Man behöver få prata med varandra, det är jätteviktigt.

Smälta samman

Men privata aktörer som konkurrerar om kunder på marknaden; varför vill de samverka med varandra i ett sådant här projekt?

– Bit för bit har alla här insett att man blir starkare tillsammans. Då kan man vara till ännu mer nytta och göra ett ännu bättre jobb. Och det kan ge utdelning på alla plan, slår Lena Ringstedt fast.

Man blir starkare tillsammans

– Det har tagit tid och behövt ta tid att smälta samman till en vilja, berättar Ingvar Krakau. Många vill samverka på sina egna villkor, det är ett vanligt fenomen. Vi har fått uppfostra varandra, helt enkelt. Det har varit en mognadsprocess.

Tvärprofessionella team

I slutet på 90-talet var Ingvar Krakau med och undersökte hur vårdkedjan vid stroke såg ut och kom med förslag på hur den skulle kunna förbättras:

– Vi var en grupp läkare och forskare som följde 170 nyinsjuknade genom hela vårdkedjan under ett och ett halvt år. Där såg vi länkar som brast. Sedan presenterade vi våra iakttagelser för hela landstinget i en rapport.

Det resulterade bland annat i att tvärprofessionella stroketeam, som numera kallas neuroteam, bildades – med logoped, sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator – för olika insatser i eller nära hemmet efter utskrivning.

Samverkan behövs

Lena Ringstedt har tidigare varit ordförande för HSO i Stockholms län – Funktionshindersrörelsen i samverkan; ett samarbetsorgan för 42 föreningar. Hennes erfarenhet av att samverka över verksamhetsgränser är med andra ord stor.

– Tillsammans kan man göra underverk, säger hon och Ingvar Krakau håller med:

– Lena och jag är entusiaster, det är så roligt och känns väldigt bra att ha kommit så här långt.

Det har tagit ett flertal år att sy ihop ett projekt med elva aktörer från vitt skilda håll. Men nu är projektet Hjärna Tillsammans igång för fullt. Och den positiva återkopplingen från till exempel personer med stroke kan lyda: ”Det är ju just det här som behövs.”

Vad händer kommande projektår i Hjärna Tillsammans? Kurser och nya mötesplatser kommer att utvecklas utifrån löpande erfarenheter i projektet och behov ute på fältet.

– Det är också jätteviktigt att vi verkligen synliggör patientföreningarnas verksamhet och betydelse, betonar Lena Ringstedt. Det ska mycket till innan vi försvinner. Däremot kan vårdens organisation ändras och rehabiliteringsaktörerna skifta.

Lena Ringstedt och Ingvar Krakau hoppas att projektet senare kan bli permanent. Och att modellen så småningom kan spridas utanför Stockholms län till övriga delar av landet.

TEXT: MARIE ERIKSSON

X