En unik arbetsmetod: Nätverk för bättre stöd

Fasta nätverk där vårdgivare och målgrupp samarbetar – nätverk som inte står och faller på enstaka eldsjälar. Förhoppningen är att hitta ett sätt att fortsätta med den helt nya arbetsmetod som projektet Hjärna Tillsammans har byggt upp.

Nätverken syftar till att samordna och stärka stödet till personer med förvärvad hjärnskada. Projektet startade i mitten av hösten 2015 och finansieras av Allmänna Arvsfonden i tre år.

– Vi har skapat ett nätverk som ska vara hållbart över tid, en sömlös samverkan. Det handlar om att bygga ett nätverk som är så tätmaskigt att personer ska kunna få det långsiktiga stödet och inte hamna mellan stolarna, säger projektledare Kersti Wiberg.

Målgruppen är personer med förvärvad hjärnskada som skrivits ut från akutvården, deras närstående samt vård- och omsorgspersonal som möter dem. Projektet verkar inom Stockholms län.

– Det som gör Hjärna Tillsammans så unikt är att både rehab-aktörer och målgruppen sitter vid samma bord och jobbar, säger Kersti Wiberg.

Projektet har startat flera nya verksamheter, framför allt träffar för personer med egen skada. Två nya utbildningar har tagits fram, och fler är på gång. Projektets webbplats fungerar som en gemensam kunskapsbank med fakta, artiklar, aktiviteter och länkar.

– Det finns otroligt mycket verksamheter och aktiviteter i länet, men det är svårt för målgruppen att hitta. En del av tanken med projektet har varit att samla all information på vår webbplats. Vi har skapat ett gemensamt kalendarium, där det ska vara enkelt att hitta saker, säger Kersti Wiberg.

Basen är samverkande aktörer

Nätverket består av ett växande antal aktörer, alltså verksamheter som driver projektet. Många är vårdgivare, privata eller landstingsdrivna. Flera är patientföreningar. Ett par aktörer arbetar med sysselsättning för personer med funktionsnedsättning.

Till vardags är många av dem konkurrenter. Men projektet bygger i stället på att alla aktörer samarbetar.

Projektet startades av 11 aktörer. Nu är antalet uppe i 16.

– Och vi vet att fler skulle vilja vara med, säger Kersti Wiberg.

Att jobba i nätverk var planen redan från början. Men hur gör man det på bästa sätt rent praktiskt? Under det första projektåret fanns en enda nätverksgrupp, där alla aktörer var representerade: referensgruppen.

– De utgjorde hela vårt nätverk. Vi både tankade in all information och skickade ut det via referensgruppen. Men det blev ett problem, märkte vi. De är på chefsnivå i sin hemmaorganisation. Vi hade helt enkelt problem att få in det material vi behövde, och svårt att nå ut med det, berättar Kersti Wiberg.

Fler personer och bredare kompetens

För att nå en lösning anordnades en workshop.

– Syftet var att se om vi skulle kunna hitta ett sätt att jobba där vi fick fler engagerade. Vi ville bygga en organisation utifrån behov vi identifierat att vi skulle jobba med: hemsida, mötesplatser och utbildningar. Där startade egentligen alla arbetsgrupper som gjort att vi har vårt stora nätverk, säger Kersti Wiberg.

Flera nätverksgrupper bildades, med olika ansvarsuppgifter och ämneskompetens. Arbetet är nu fördelat på långt fler personer.

– Det gör att vi i dag inte lutar oss på nyckelpersoner. Vi är inte beroende av eldsjälar, utan vi har fått många att arbeta inom projektet och känna till det, förklarar Kersti Wiberg.

Nya grupper har tillkommit senare. Utbildningsgruppen har fått tre undergrupper, som konkret arbetar med var sin utbildning: samtalsgrupper, kommunikationsstöd och rehabiliterande förhållningssätt.

Optimalt material i samverkan

Gruppen för kommunikationsstöd består av logopeder. De har tillsammans tagit fram ett nytt utbildningsmaterial i form av filmer för till exempel personalutbildningar. Just nu läggs sista hand vid filmerna, som strax kommer att släppas-

– Om man ska titta på det utifrån är det en ekonomisk vinst, i stället för att alla tar fram ett eget material. Vi har tagit till vara kompetensen från olika aktörer, och tagit fram ett optimalt material, säger Kersti Wiberg.

Genom hela arbetsprocessen har gruppen tagit hjälp av personer som själva har afasi.

– Vi har kunnat använda deras egenupplevda situationer, de har varit till hjälp när vi skrivit manus och två personer har spelat med i filmerna, berättar Kersti Wiberg.

Målgruppen alltid med

Det är typiskt för Hjärna Tillsammans arbetsmetod: Målgruppen är hela tiden med och driver projektet framåt, och är delaktig i aktiviteter och utbildningar. Personer med egen skada når projektet hos aktörerna, till exempel i föreningarna.

– Även för personalen är detta ett unikt sätt att jobba på. De får en helt annan kontakt med målgruppen. Det är svårt att sätta kronor och ören på det, men jag tror att vinsterna blir ganska stora med ett sådant här nätverk. Hela tiden finns kontaktytor och information från de andra. Jag tror att det är en bra modell att jobba efter, säger Kersti Wiberg.

Tidigt planerades att webbplatsen skulle ha en blogg om att leva med egen skada. Från början hade man tänkt en enskild bloggare.

– Men vi såg ganska snabbt att det blev bättre att ha en grupp. Gruppen vill dela med sig av sina erfarenheter, men de delar även med sig till varandra inom gruppen, säger Kersti Wiberg.

Projektets egen personal motsvarar cirka två heltidstjänster. Förutom projektledaren är det en webbredaktör och en ansvarig för bloggruppen.

Efter ett drygt halvår utökade bloggruppen verksamheten på eget initiativ. Nu håller de även öppet hus för personer med egen skada.

– Delningen av erfarenheter handlar jättemycket om att man utvecklas. Man får mer kunskap, och år ett stöd av andra människor som förstår ens situation. Det är en växtkraft-modell, och den använder vi även i samtalsgrupperna. Båda växer – också den som delar med sig växer, genom att känna: jag har en uppgift, jag är behövd. Då känner man ett egenvärde och egen kraft. Och jag tänker att det har varit en viktig bit i projektet, säger Kersti Wiberg.

Blicken framåt

Hjärna Tillsammans nätverksmodell blir nu också undersökt vetenskapligt. Två forskare från Karolinska Institutet studerar hur nätverksarbetet mellan vårdgivare, patientföreningar och andra aktörer fungerar över tid, och hur målgruppen påverkas.

– Jag hoppas att man ska känna sig stärkt av att vara med i projektet, och slippa hamna i utanförskap. Sådant leder lätt till att man behöver komma tillbaka till vården igen. Man kan få en depression, eller en ny stroke. Så det är svårt att mäta vad det skulle kosta om vi inte jobbar på det här sättet i samverkan, säger Kersti Wiberg.

Projektet löper på till slutet av hösten 2018. Vad som sedan händer med det nätverk som nu byggts upp och fungerar är oklart.

– Sedan vet vi inte hur fortsättningen blir. Givetvis hoppas vi att vi får en finansiering så att vi kan fortsätta. Vad som händer med människor som kommer hem efter en förvärvad hjärnskada är ett samhällsproblem. Nätverksmodellen kan vara en lösning på den problematiken, säger Kersti Wiberg.

TEXT: LINNEA LINDBLAD

X