Att orka och samtidigt vara ett stöd

Lars Björklund

Att orka och samtidigt vara till stöd

Vad gör man som närstående när ansvar för och kärlek till en annan människa blir en alldeles för tung börda? Enligt kaplan Lars Björklund är det viktigt att vi tillåter känslor för att orka och samtidigt kunna vara ett stöd.

– Det handlar både om att lyssna och vänta in den som är sjuk, men också att man själv tillåts uttrycka de känslor som väcks av allt det tunga och svåra, säger han.

”Hur ska jag klara av den här situationen?” Det är en fråga som närstående till personer med förvärvad hjärnskada ofta har.

Lars Björklund jobbade tidigare i ett trettiotal år som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset och Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Idag arbetar han som kaplan och ansvarar för själavård och retreat på Sigtunastiftelsen.

Han inleder sin seminarieserie på fyra tillfällen i Jakobsbergs kyrka och utgår från sin bok: Hur ska jag orka? En bok om att vårda anhörig.

Att hjälpa eller vara till hjälp

– Jag blev sjukhuspräst för att jag ville hjälpa människor men har lärt mig att man inte kan det. Man kan vara till hjälp men man kan inte hjälpa någon, säger Lars Björklund.

Han talar om att varje hjälp som någon behöver påminner om en brist. ”Jag vill men klarar inte av det här längre. Jag vill kunna gå och äta själv.”

Det är vanligt att närstående blir inriktade på åtgärder, blir åtgärdshungriga. ”Titta här, nu har du fått en trappa och säng som fungerar för dig.” Och inte helt ovanligt att personen som man tycker borde vara glad för insatserna, blir mer arg och ledsen än tacksam.

– Varje reducering av det som man brukar kunna är oerhört kränkande. Den goda omsorgen tar vid när en människa inte orkar och den dåliga omsorgen tar över.

Han fortsätter:
– Vi är ovarsamma mot det mest ömtåliga, värdigheten. Ta aldrig ifrån en människa det som den kan göra själv, även om det tar längre tid.

Den existentiella ensamheten

– När vi kommer i kris, genom till exempel sjukdom eller skada, då kommer vår existentiella ensamhet upp till ytan, den ensamhet som vi redan kände när vi föddes. Och som vi fortfarande kan känna i en lång parrelation.

– De som är runtomkring kan aldrig ge tillräckligt. Det kan kännas tungt men det är så det är.

Men hur ska man då göra? Om man, enligt Lars Björklund, ska vara till hjälp? Han pratar om betydelsen av att få utlopp för sina känslor.

– Ta emot en annan människas berättelse och gärna flera gånger. Det är så viktigt att vi tillåter känslor. Att vi lyssnar och väntar in. Känslor är inte moraliska, känslor är adekvata svar på det som händer.

Han berättar om en kvinna som såg sitt liv i svart. Han höll med henne om att allt som hon berättade om verkligen var förskräckligt.

När hon fick känna som hon faktiskt gjorde utan att bli motsagd, kunde hon också se det som hon fortfarande uppskattade med livet.

– Det är så det brukar fungera. Underkänn inte en människas beskrivning av vad hon känner, bekräfta istället.

Att få vara i rum där man kan prata om så kallat förbjudna känslor eller där man kan uttrycka sin sorg, ilska eller vad det nu är man känner genom till exempel dans eller målning – det är ett sätt att få kraft inför livets verklighet, menar Lars Björklund.

Letar inte efter mening längre

Ibland kommer vi i konflikt med livet. ”Varför skulle just jag råka ut för det här?”, kanske vi frågar oss.

– Genom att söka efter en djupare mening med det som händer skulle jag växa som människa, det fick jag lära mig under min uppväxt. Men snart efter att jag hade börjat jobba som sjukhuspräst, insåg jag att det också händer saker som bara är hemska.

Att leta efter mening kan också göra att vi lägger skuld på oss själva, för saker som vi inte har någon makt över.

Ibland går vår besvikelse ut över människor som står oss nära men egentligen är vi arga på själva livet. Lars Björklund kallar det för en existentiell protest. Genom att förstå och få utlopp för den, kan det vara lättare att förstå och möta en människa i kris.

– Om jag skulle ramla ihop här framför er, skulle det krävas minst två människor för att lyfta ut mig. Det är ingen skam att be om hjälp. Om vi går omkring och tror det, kan vi bli bittra och elaka.

– Kan man lämna en människa utan att överge henne? Kan man stanna hos en människa och överge henne samtidigt? Ja. Att lämna över till någon annan kan vara ett sätt att komma närmare varandra.

– Man kan ha lovat att dela på bördan men inte att vara den enda som bär, avslutar Lars Björklund.

X