Samma person

Hej till dig som läser!
Julen närmar sig med stormsteg. Precis som för de flesta andra så är den här perioden på året en hektisk tid för Huvudsakens medlemmar. Ljusstakarna ska dammas av, lussekatter ska bakas och klappar ska inhandlas. Om vi bortser från kylan och den förbaskade isen på gator och trottoarer som medför vissa problem för oss med taskig balans, så är det här en härlig tid på året tycker vi. Och vi ser fram emot (för mycket) julmat och ledighet tillsammans med familj och vänner.

 


Vi vill passa på att tacka för den respons vi fått efter vårt senaste inlägg. Härligt att se de finns andra därute som gör framsteg och som vill dela med sig av dessa till oss! Framstegen ser så klart olika ut men det verkar som att de flesta vi talat med verkar hålla med om att vi har svårare att identifiera styrkor än vi har med brister. Troligtvis är det så att detta gäller de flesta människor och inte bara oss med funktionsnedsättningar. Hur som helst så har detta lett till en ny diskussion inom Huvudsaken.  

Förra gången diskuterade vi hur våra kroppar och vår förmåga har förändrats efter skadan och hur vi arbetar för att förbättra och utveckla den fysiska biten. Men efter lite fundering och efter att vi talat med andra personer som har liknande erfarenheter så kan vi konstatera att vi förändrats på andra sätt än bara fysiskt.

Därför satte jag mig ned med Marcus, Fredrik och Micke och frågade om de ser några andra förändringar än det fysiska hos sig själva. Och i så fall vilka? Alla tre berättar att de tror att de förändrats ganska mycket som människor efter skadan och att de idag är nöjda med sig själva och den plats de tagit sig till. Men dem berättar också att det inte alltid har varit lätt. Direkt efter skadan så var det många funderingar som kom. Hur kommer livet att förändras? Är jag fortfarande samma person? Alla dessa funderingar plus förändringar och svårigheter som kroppen gick igenom fick dem att känna frustration, rädsla och ovisshet inför fortsättningen. Det mesta kändes besvärligt.  

Så, hur ser det ut idag när frågetecknen rätats ut? Gemensamt för alla är att det nu finns en stor vilja att hjälpa andra. Efter allt de gått igenom och all erfarenhet de samlat på sig efter vägen, så känner dem nu att de har något att berätta. De sitter nu på information som kan hjälpa andra som går igenom samma saker. De vill nu vara med och förändra/förbättra. Även här skulle de vilja dra nytta av erfarenheten de samlat på sig för att komma med nya tankar och idéer om hur vi kan förbättra rehabiliteringen för andra. Detta var något som de själva kändes saknades, tillgång till andra med erfarenheter dit man kunde vända sig med frågor. Andra personer som kunde visa på att man kunde ta sig ut på andra sidan och få ett bra liv.

Fredrik berättar att han idag är mer villig att testa på nya saker och utsätta sig för situationer han tidigare inte varit bekväm i. Han tror att detta beror på att han inte längre bryr sig om vad andra tycker på samma sätt. Han är idag mer säker i sig själv och på så sätt mer villig att anta nya utmaningar. Det har också infunnit sig en glöd och ett driv. Detta driv behövdes i rehabiliteringen för att kunna må bättre och återfå funktioner. Men det är också något som de känner att de kunnat överföra i andra delar av vardagen. Att alltid ge hundra procent och inte ge upp. Slutligen berättar några av grabbarna att värderingarna idag ser lite annorlunda ut. Saker som tidigare var det viktigaste i livet känns idag inte alls lika viktigt. Detsamma gäller målsättningar. Idag handlar det mycket mer om att bli den bästa versionen av mig själv som det bara går.

Alla som lever med en funktionsnedsättning vet att det inte är någon dans på rosor. För det mesta krävs det otroligt mycket energi och slit för att få det att funka och vissa dagar är allt bara piss, rent ut sagt. Men inget ont som inte för något gott med sig. Samtliga deltagare i Huvudsaken har gått igenom så mycket och vi tror att detta har gjort oss starkare. Alla motgångar har fört oss dit vi är idag. Micke hade ett bra exempel på detta då han berättar att han troligtvis inte hade jobbat med det han gör idag om han inte varit med om sin olycka. Ett arbete där han trivs jättebra och inte skulle vilja byta bort.
Självklart skulle vi vilja byta vår fysiska förmåga med den vi hade innan. Självklart skulle vi vilja slippa smärtan och slitet. Men skulle vi byta bort alla erfarenheter och personen som de gjort oss till?
Tveksamt.

/Huvudsaken

X