Anhörig och i behov av stöd

– Här kan man sätta ord på det som känns förbjudet, säger Camilla Grünbaum, psykoterapeut på Kris- och samtalsmottagningen för anhöriga.

– Om en hjärnskada leder till en personlighetsförändring hos en person, då kan man få hem nån som man inte var gift med tidigare, säger Camilla Grünbaum.

”Hur ska jag orka? Ska det alltid vara så här? Kan det bli bättre? Får jag njuta av livet? Kan jag skilja mig från någon som är så behövande?”

Ett antal frågor kan snurra runt hos den som står bredvid.

Att plötsligt kanske behöva öppna sitt hem för personliga assistenter kan också vara svårt. Ett annat slags liv som man inte själv har valt.

– Det kan vara chockartat att vara anhörig till någon som plötsligt har förändrats mycket, konstaterar hon.

Försöka vara stark för två. Kanske kräva av sig själv att alltid ha mycket tålamod och stor förståelse – anhöriga kan glömma bort sig själva och ta på sig för mycket.

LSS – ett krav

Camilla Grünbaum möter vuxna och barn som vill och behöver prata om det som trycker dem i samband med en närstående persons fysiska eller psykiska funktionsnedsättning.

Kris- och samtalsmottagningen för anhöriga, som är en enhet inom Habilitering & Hälsa i Stockholms läns landsting, tar emot anhöriga till personer som omfattas av LSS, Lagen om särskilt stöd till vissa funktionshindrade och – eller – har rätt till Habiliteringens insatser.

Här jobbar nio psykoterapeuter som har grundutbildning, socionom och psykolog. Man kan komma hit individuellt, som par eller familj – vara partner, föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar. De allra flesta söker sig hit själva.

Men om man nu är anhörig till någon som inte är beviljad LSS och inte har rätt till hjälp från den här mottagningen; vart kan man då vända sig?

Förutom vanlig psykolog- och psykoterapihjälp, finns andra typer av anhörigstöd. Till exempel på andra enheter inom Stockholms läns landstings Habilitering & Hälsa, kommunens socialtjänst eller hos intresseorganisationer som exempelvis Afasiföreningen.

Inte komma vidare

Camilla Grünbaum och hennes kollegor träffar anhöriga med sömnproblem och ångest. Med skuldkänslor över att inte räcka till. Många är utmattade och deprimerade. Andra kan skämmas för att de inte vill eller orkar fortsätta leva tillsammans med den som är skadad eller sjuk.

– Den här mottagningen finns lite speciellt till för dem som fastnar, säger hon.

Vad menar du med att fastna?

– När något chockartat händer är det normalt att till exempel få problem med sömnen och ha svårt att fokusera på sitt arbete. Men om det fortsätter så även efter en längre tid, som ett år, då har man fastnat. Hon fortsätter:

– För de som har gjort det, kan det dyka upp ett återkommande tema här. Man kanske brukar tänka mycket på andra och sällan på sina egna behov. Och bakom ett överdrivet hjälpande kan det dölja sig andra saker, man kanske inte ser sig som värdefull. Då behöver man ge sig själv ett värde för att inte gå under. Och då arbetar vi med det.

En vanlig så kallad förbjuden tanke som anhöriga kan brottas med – vad kan det vara?

– Man kanske inte orkar eller helt enkelt inte längre vill som partner. Man kanske vill gå vidare, få leva på ett annat sätt. Man kanske vill få vara kär igen. I någon annan. Det händer att en relation fördjupas när skuld och skam inte längre är så närvarande. Att få sätta ord på sådana känslor i en trygg miljö, där ingen blir ledsen eller dömer en, kan kännas befriande.

Och det kan gå att hitta tillbaka till varandra igen; ibland på ett annat sätt än förut.

– Man kan finnas kvar för varandra ändå även om man väljer att separera. Man kan hitta sätt att umgås och bry sig om varandra som känns bra för båda.

Ge något mer exempel på ett vanligt problem som du möter hos anhöriga.

– Som anhörig kan man ha fått veta vad det finns för hjälp och hjälpmedel att få. Men personen som har blivit skadad eller sjuk kanske inte vill låtsas om det. Det kan vara någon som brottas med sin självkänsla och inte vill bli förknippad med en funktionsnedsättning.

Det låter som en frustrerande situation.

– Ja, men det kan vara något som med tiden blir bättre. Det tar tid att bearbeta och acceptera att man har fått en hjärnskada och skadan i sig kan också försvåra det.

Besök

Om anhöriga väljer en samtalsmetod som inkluderar fyra samtal, kan de få komma inom en månad. En del vill ha lite fler samtal, i snitt tio, men kan då få vänta upp till fyra månader på det första samtalet. Andra har behov av en längre kontakt och kan då få det.

Har du något generellt råd att ge till anhöriga som känner att de går på knäna?

– Prata med andra. Det kan ibland fungera som en slags medicin mot depression att göra just det. Att dra sig undan och bli tyst är inte bra. Det mår alla dåligt av.

Men om omgivningen verkar tycka det är jobbigt att lyssna?

– Kan det vara så att man tolkar andras frånvaro av frågor som ointresse? Om man känner sig deprimerad och skör kan man också ha en tendens att övertolka det man uppfattar som negativt.

– Man kanske inte heller har berättat hur man egentligen har det. Ibland händer det också att oväntade personer i ens omgivning stiger fram och visar att de gärna lyssnar.

En vanlig fråga till personer som jobbar med andras problem hela tiden; hur orkar du?

– Det är fantastiskt att få vara med på en sån här resa. Det är väldigt speciellt. Att gå i samtal hjälper. OK, inte alla men många. Och för vissa kan det vara livsavgörande. När jag kan bidra till att människor mår bättre får jag energi, säger Camilla Grünbaum.

Plötsligt vände livet

Anna Gorbow Bjureld är en av de som har fått hjälp av Kris- och samtalsmottagningen för anhöriga. En tidig morgon för fem år sedan ringde telefonen.

Hennes man Henrik var ute och cyklade i Vietnams huvudstad Hanoi där de bodde. Men det var inte han som ringde. Det var hans vän och cykelsällskap. Henrik hade plötsligt ramlat av cykeln. Kanske var det en stroke som hade orsakat det kraftiga fallet. Hennes man hade fått en hjärnblödning som följdes av flera livshotande hjärninfarkter.

– Först låg mitt fokus bara på att Henrik skulle överleva, något annat gick inte att ta in, berättar Anna Gorbow Bjureld.

Hon fortsätter:

– När vi kom till Sverige och han fick vård här, sa en läkare att skadorna var så pass allvarliga att han aldrig skulle kunna bli återställd. Jag blev både arg och ledsen, jag ville fortsätta att hoppas. Efter intensivvård följde neurorehab på Danderyds sjukhus, där Anna Gorbow Bjureld upplevde att både hon och hennes man fick ett fantastiskt och inkännande bemötande. Henrik jobbade tidigare som ambassadråd i Hanoi. Idag bor han sedan fyra år tillbaka på Stockholms Sjukhem. Han kan äta själv men inte prata och verkar ofta ha svårt att känna igen sina nära och kära.

Det är speciellt att sörja någon som fortfarande lever men som ändå inte längre finns som förut. Jag älskar Henrik men kan aldrig få tillbaka honom som den han var.

Vad har Kris- och samtalsmottagningen för anhöriga betytt för dig?

– Där har jag fått hjälp med att bearbeta min sorg och blivit mött med förståelse. Våra barn var små när det här hände Henrik, det var mycket som behövde ordnas och jag behövde räcka till för både barnen och min man. – Att en timme i veckan få fokusera på hur jag känner och har det mitt i allt, tillsammans med en professionell utomstående, det har betytt mycket för mig och gett mig kraft.

Har du några erfarenheter och tips till andra i liknande situation som du?

– Våga ta hjälp, se till att du har bra relationer och nätverk omkring dig. Stå på dig i kontakter med vården. Se till att du inte glömmer bort dig själv. Respektera att saker tar tid.

Hur mår du idag?
– Jag mår bra men det som har hänt Henrik och vår familj finns alltid med mig. Jag tänker på det varje dag men måste gå vidare med mitt liv.

 

LYSSNA
KONTAKTA OSS

contact

08-123 351 00

Måndag, onsdag, torsdag och fredag 09.00-15.00

Lunchstängt 11.30-13.00

 

X