Bloggruppen vill sprida gemenskap och motivation

Gruppen Huvudsaken bildades för att tillsammans skriva en blogg åt Hjärna Tillsammans om livet med egen skada. Sedan mitten av våren 2018 håller de även öppet hus en gång i månaden. Marcus Furchert berättar om varför han är med i gruppen.

Initiativet till öppet hus kom från Huvudsaken själva.

– Det var för att få ett större intresse till bloggen. Men också för att vi kunde bidra bättre på det sättet. Vi vet ju att många är isolerade. Själva har vi fått så mycket ut av kontakten med varandra, så det vill vi att även andra ska få vara med och uppleva. På köpet kan vi få feedback på vad vi bloggar från vår målgrupp, berättar Marcus Furchert.

Huvudsaken är en grupp personer med egen förvärvad hjärnskada. De gör aktiviteter tillsammans och berättar om det i blogginlägg. Samtidigt delar de med sig av sina erfarenheter och sin vardag.

– Vi har spelat pingis och varit med på Hjärnruset. Sen har vi tänkt rida på häst och annat, sådant som man inte skulle ta sig för själv. Så kan vi förmedla till läsarna att mycket går om man vågar.

Bloggar i grupp

Att det är en grupp gör bloggandet mindre sårbart. Mindre tyngd läggs på den enskilda personen. En annan fördel är att en större bredd av erfarenheter kan tas upp i inläggen. Och det går att vara med även om man har viss afasi.

I gruppen ingår också Johan Berghman, anställd på Hjärna Tillsammans för att sköta det praktiska arbetet runt aktiviteterna. Oftast är det Johan som håller i pennan, men gruppen utformar blogginläggen gemensamt.

Huvudsaken vänder sig framför allt till andra med egen skada, och vill hjälpa, peppa och inspirera. Samtidigt ger bloggen en inblick, som ett titthål in i livet efter en förvärvad hjärnskada, även för övriga läsare.

Jämfört med de andra är Marcus relativt nyskadad. När de drog i gång sommaren 2017 hade det gått tre år sedan hans hjärnblödning.

– Jag är den enda i Huvudsaken som sitter i rullstol. De andra har kommit så långt i sin rehabilitering att de funkar ganska normalt. Dit vill ju jag också. Men jag känner att i bloggen kan jag kanske bidra med att ingjuta mod i de läsare som är i sämre skick, säger han.

Vill ge stöd

Det fanns två anledningar till att Marcus nappade på att gå med i gruppen.

– Dels för att jag ville bidra. Men också för att jag var ensam. För mig var det väldigt viktigt att hamna i ett socialt sammanhang. Och jag har haft tur att det här är personer jag tycker mycket om.

Före skadan var Marcus företagsledare med en mycket stressig tillvaro. Han hade stora problem med högt blodtryck, och det utlöste hjärnblödningen.

– Jag låg i månader på flera olika sjukhus. Tänk, som jag hade längtat efter att komma hem – och vilket antiklimax det blev!

Marcus skriver under på vad många säger om att skrivas ut från akutvården efter en hjärnskada: Det var som att falla ned i ett svart hål.

Då sökte han information på internet om hur man får hjälp och hur man hittar andra i samma situation. Men han fann nästan ingenting.

– Den första tiden efter att jag kommit hem var jag skräckslagen. Jag trodde att livet var slut, och tänkte att jag lika gärna kunde ha dött. Med bloggen vill jag nu vara med och ge andra nyskadade en liten aning om vad man kan vänta sig. För livet efter skadan är mycket, mycket bättre än vad jag först förväntade mig.

Bryta isolering

Många av hans tidigare vänner hade dragit sig undan. Det är inte ovanligt när man fått en hjärnskada.

– Jag var oerhört isolerad i flera år, och oerhört vilsen. De enda jag hade var min mor och min bror, men de bor på annat håll. I bloggruppen hittade jag ett sammanhang, människor som förstod. Det har varit ett enormt lyft och gjort mitt liv mycket bättre.

Med öppet hus vill Huvudsaken sprida den möjligheten till fler med förvärvad hjärnskada.

– Man ska kunna komma hit och lyssna och ventilera. Det känns som att vi har lyckats bra med det, det har varit trevlig stämning på öppet hus och deltagarna har verkat nöjda. Jag blir väldigt trött av det, men det är skitkul.

Huvudsaken har underlättat Marcus rehabilitering och vardag mellan träffarna, framför allt med motivation. Även det vill gruppen att fler ska få del av.

– Om man vet att man kan komma på öppet hus en gång i månaden, har man något att se fram emot. Det är värdefullt, och det är en metod jag har använt mycket. När något är svårt, fokusera på det man ser fram emot så blir det klart lättare.

Han hoppas att fler Huvudsaken ska starta i andra delar av landet.

– Det kan inte jag göra. Men behovet finns säkert. Då kan vi vara behjälpliga med struktur och sådant. På det här sättet kan man skaffa nya vänner också. Jag ser inte de andra i gruppen som kolleger, utan som vänner. Men för den skull glömmer jag inte syftet, varför vi finns.

Marcus vill gärna dela med sig av de strategier som har hjälpt honom hantera sin nya tillvaro. En var att börja tänka positivt.

– Om jag nådde ett mål före skadan var jag glad i 30 sekunder. Sedan började tanken på nästa mål. Nu har jag lärt mig att uppskatta saker, och vara glad mycket längre.

Framsteg och framtidstro

När han börjat tänka positivt märkte han hur det med tiden gick allt lättare. Han hittade mycket mer än han trodde.

– Det där med livskvalitet sitter hundra procent i huvudet, har jag upptäckt. Jag tycker att jag har ett rätt så bra liv nu, bättre än före skadan. Innan hade jag ångestproblematik. Den försvann nästan helt, och det beror säkert på acceptans. Numera tycker jag att det är tillräckligt att jag gjort mitt bästa, det behöver inte bli perfekt, säger han.

Han tycker att den fysiska rehabiliteringen går påfrestande långsamt. Men han längtar inte tillbaka till sin gamla tillvaro.

– Stroken har medfört många bra saker. Jag behövde en väckarklocka. Nu tycker jag att jag slängde bort första halvan av mitt liv på saker jag inte brann för. Tidigare levde jag mitt liv utifrån vad jag trodde förväntades av mig, inte vad jag ville.

I dag är Marcus väldigt glad att han överlevde hjärnblödningen. Nu vill han skaffa sig ett så bra liv som möjligt utifrån de nya förutsättningarna.

– Det är jag övertygad om kommer att gå alldeles utmärkt. Man har lärt sig så mycket av det här och fått så många nya insikter, det kompenserar väldigt mycket för förlorade fysiska funktioner. Tidigare var jag invaggad i en falsk trygghet. Jag har förlorat fegheten. Nu har jag inget att förlora.

TEXT: LINNEA LINDBLAD

FOTO: JOHAN BERGHMAN

X