En historia från livet

Hallå därute i cyberrymden.
God fortsättning på er! Om man fortfarande kan säga så. Vilket datum slutar man säga god fortsättning? Nu när vi är en bit in i januari kanske man ska säga ”god fortsättning på fortsättningen”, typ? Hur som helst… Hoppas ni alla har haft en trevlig jul och att det nu känns okej att påbörja det nya året. Huvudsakens medlemmar inleder 2018 lite geografiskt utspridda. Vissa är tillbaka i arbete medan andra är på välförtjänt semester. Detta innebär att vi inte träffats allesammans på ett tag. Så idag får ni nöja er med B-laget, mig, Rasmus. Likt en reserv ska jag idag försöka inta huvudrollen när produktionens stjärna är borta. Höjde jag förväntningarna för mycket nu kanske?

Eftersom att Huvudsakens medlemmar är så duktiga på att vara öppna och dela med sig av personliga erfarenheter, i hopp att det ska inspirera och hjälpa andra så tänkte jag nu försöka mig på det jag också. Jag tänkte berätta om mina erfarenheter och hur jag kom in i handikappidrotten. Kanske finns det någon annan där ute som älskar idrott och att tävla men som är osäker på vad handikappidrott är för något och på vilken nivå det ligger.

Jag har alltid älskat sport, framförallt bollsport. Fick jag en tennisboll som liten så kunde jag roa mig själv i timmar. När jag blev lite äldre så var det därför naturligt att det var sport som tog upp min fritid. Jag har spelat fotboll, innebandy, basket, golf för att nämna några. Jag har alltid spelat i ”vanliga” lag med mina kompisar och upplevde det aldrig som något problem. Jag var givetvis inte lika snabb och smidig som alla andra men jag kämpade tills det smakade blod i munnen och hängde därför med ganska bra när vi var yngre. Vi blev äldre och jag fick allt svårare att hänga med de andra. Vi började spela mot lag från andra kommuner och lek övergick till tävlande. Så även för mig. Jag började bli frustrerad över att jag inte kunde tävla på samma villkor. Det kändes inte rättvist, varken för mig eller mina polare i laget. Jag är en tävlingsmänniska och det gjorde ont när jag inte kunde prestera så som jag ville. Därför slutade jag i de lagen där jag spelade. Inte för andra tyckte det var dags. Utan för att jag själv inte tyckte det var kul längre. Det var något som saknades.

Åren gick och mina vänner slutade även dem med idrotten. Det var svårt att hinna med allt eftersom att vi blev äldre. Visst, vi spelade fotboll och innebandy för att det var kul, vilket vi gör än idag. Och det är kul! Men jag saknade att tävla och hade hela tiden den där känslan att jag skulle vilja tillbaka in i idrotten.

Vi spolar fram några år framåt i tiden. Av någon anledning, som jag inte minns idag, så var jag i Bromma på ett idrottscenter där en förening som ägnar sig åt handikappidrott hade en prova-på-dag. En dag då alla fick komma och prova på de idrotter som ingick i verksamheten. Jag säger att jag inte minns varför jag var där för att på den tiden så hade jag inget intresse av handikappidrotten. Jag var inte insatt och hade fördomar, som jag tror är ganska vanligt, om att antalet som sysslade med handikappidrott var liten och att nivån var låg. Jag tänkte i mitt naiva sinne att det knappast finns några som tävlar inom detta. Visst hade jag sett något sammandrag från Paralympics men även där var väl nivån på tävlandet ganska låg?

Jag klev in genom dörren och såg att det var jättemycket folk på plats och det fanns många sporter du kunde testa. Det fanns innebandy, boccia, simning, kampsport med mera. Vissa satt i rullstol, vissa var gående, några gick och några sprang. Fasen va häftigt minns jag att jag tänkte. Jag gick runt och tittade, pratade med ledare och deltagare och insåg ganska snabbt att här har jag missat något. Hur kan jag haft så fel? Jag gick vidare i lokalerna tills jag kom till en sal där det stod ett pingisbord. Vid bordet stod en av ledarna för bordtennissektionen och spelade mot de som var intresserade. Jag ställde mig vid bordet medan ledaren bollade med en annan kille. Jag såg på sättet ledaren rörde sig att hans funktionsnedsättning påminde om mitt eget. Men hans sätt att röra sig runt bordet var imponerande. Det märktes att han spelat bordtennis länge.

Efter att han spelat klart med den andra grabben så gick han fram till mig och presenterade sig och frågade om jag ville bolla lite. Absolut sa jag. Jag hade ju trotsallt spelat en del pingis på fritidsgårdar och kunde ju båda skruva och smasha bollen. Jag var ju grym! Hur svårt kan det vara? Vi började spela fram och tillbaka och efter ett tag tog tävlingdjävulen över, det var dags att vissa vad jag kunde. Så jag slog till bollen hårt och tänkte att nu har jag honom. Det var bara det att bollen kom tillbaka ännu hårdare. Jag hade inte en chans. Vi spelade i kanske en kvart och jag tror inte att jag vann en poäng. Efter vi var klara så var jag mest förvånad över att det inte cirkulerade en massa fåglar över huvudet på mig när jag stod där som en fågelholk. Jag var inte bara förvånad över hur bra han var utan också hur kul det var att spela mot någon som har samma förutsättningar som mig själv, samt se hur bra man kan utvecklas i en miljö jag knappt visste existerade. ”Tack för matchen! Vi har en nybörjargrupp som spelar på tisdagskvällar om du är intresserad” sa han. Vi ses där sa jag, plockade upp hakan från golvet och gick.

 


Efter den dagen så tränade och tävlade jag inom handikapppingisen i några år. Idag har jag tvingats lägga raket på hyllan, i alla fall tillfälligt, på grund av att resorna blev för långa och tiden för knapp. Men när jag var aktiv så tränade jag flera pass i veckan och fick åka runt och tävla (läs; förlora) på många platser i landet. Jag fick chansen att mäta mig mot andra med liknade förutsättningar tack vare klassningssystemet som finns inom handikappidrotten. Jag fick träffa och lära känna en hel del personer som jag har kontakt med även idag. Några av dessa personer spelar idag på en hög nivå och tävlar runt om i världen (förhoppningsvis även i Tokyo 2020, heja Sverige!). Framför allt så lärde jag mycket om min kropp och hur jag kan fortsätta utveckla min fysik och funktioner. Detta tack vare andra aktiva och alla duktiga ledare som jag kunde utbyta erfarenheter och information med.

Nu har jag svamlat på länge och jag vet inte om jag kommit närmare en slutsats. Men det är två saker jag vill ha sagt. Det första är att vi måste bli bättre på att informera om vilka aktiviteter som finns att erbjuda folk med olika typer av nedsättningar. Jag har vistats mycket i olika typer av sjukhusmiljöer och inom rehab genom mitt liv men kan inte komma ihåg en gång då någon har berättat för mig om de olika alternativen som handikappidrotten erbjuder. Självklart hänger det mycket på mig att finna den informationen som jag söker. Men det är inte alltid så lätt att hitta. Kanske kan vi göra det mer lättillgänglig. För det finns så mycket mer än, i alla fall jag trodde. Oavsett om du vill idrotta för att du vill ha kul, röra på dig samtidigt som du träffar andra eller om du vill tävla och utvecklas inom din idrott så finns det troligtvis något som passar just dig.

För det andra så vill jag lämna en uppmaning att inte vara lika dum som jag var. Tro inte på dina egna fördomar. Våga testa! Risken finns att du missar en hel del kul annars.

X